Inget fel i det. Vårt köande gör vårt samhälle till en städad och anständig liten företeelse. Inget stök och bök men däremot ordning och reda i raka led.

Kanske är det därför inte heller så konstigt att vi i Sverige dras med vårdköer som egentligen inte borde finnas. Nu vill dock regeringen börja korta köerna. Detta bland annat genom att införa ett bonussystem som ger duktiga landsting mer pengar att vårda fler för.

Att något behöver göras är sedan länge klart. Sveriges landsting är som kollektiv en typ av organisationer som ofta dras med underskott och allt för ineffektiv styrning och organisation. Något som bland annat manifesteras genom en oförmåga att hålla sig inom ramarna för den så kallade vårdgarantin. En garanti som bland annat föreskriver att ingen skall behöva vänta längre än 90 dagar på ett specialistbesök eller en behandling.

Men inom vissa landsting är situationen synnerligen pressad. Och i de landsting där läget är som värst tvingas hela 51 procent av alla patienter vänta längre på en behandling än de 90 dagar som vårdgarantin föreskriver.

Därför vill alltså regeringen stimulera landstingen till att korta sina köer genom morot i form av extra pengar. Närmare bestämt 1 miljard extra kommer det att bli till de landsting som lyckas.

Bonussystemet är ett borgerligt försök till att skapa ett Sverige där människor inte behöver lida i onödan på grund av en allt för lång väntan på vård. Det är i sig något positivt. Att människor i behov av specialistvård och operationer tvingas gå runt och lida är inte acceptabelt. Vi har en vårdgaranti för att människor skall få den vård de behöver, när de behöver den. Men den garantin är uppenbarligen inte någon garanti i ordets egentliga bemärkelse.

Även om initiativet till att försöka korta köerna i sig är något positivt har det aktuella förslaget dock redan mött kritik. Till Ekot säger bland annat Sven Nilsson, planeringschef för länssjukvården i Dalarna, att det nu föreslagna systemet kommer att gynna de som redan har bäst förutsättningar att lyckas korta sina köer genom god tillgång på bland annat läkare. Sven Nilsson beskriver snarare systemet som ett sätt att ta från de svaga och ge till de starka.

Och det framstår onekligen som en brist.

Hur långa vårdköerna är beror till en inte obetydande del på tillgången på resurser. Vore det inte mer logiskt att tillskjuta resurser på de håll där behoven faktiskt är som störst? I stället för att instifta ett bonussystem som riskerar att ge extra slantar till helt andra landsting än de verkligt behövande.

Men den borgerliga regeringen tänker inte så. Prestation och motprestation är den borgerliga melodin. I

stället för att se till de verkliga behoven inom vården.