Lördag på kontoret. Lyssnar på Joy Divisions lysande ”Love Will Tear us Apart” och funderar över veckan som gick. Det finns få konstanter idag. Bankgarantier möjligtvis. Men väldigt lite som går att ta för givet.

3 300 människor fick i veckan reda på att de inom en snar framtid inte har arbeten att gå till på Volvo. Förra hösten stod jag vid grindarna till fabriken i Norrsundet dagen Enso meddelade att man lägger ner verksamheten. Arbetslösheten är på väg mot oss och framtiden mycket oviss för människor över hela världen.

2001 utkom Camebridge-professorn Noreena Hertz med boken ”Det tysta övertagandet – Den globala kapitalismen och demokratins död”. En bok som beskriver en värld där politikerna abdikerat från sin makt för att istället lägga den i händerna på företag. En intressant analys av globaliseringen av ett mycket skarpt intellekt. Och tyvärr lika aktuell idag som när boken utkom för sju år sedan.

Den enda verkliga motpolen till marknadskrafterna är just våra politiker. De har makten att diktera villkoren för marknadens aktörer, agera för att dämpa de negativa verkningarna av en globaliserad ekonomi, de har alla möjligheter i världen att ta ansvar och samarbeta för att säkra framtiden för oss alla.

Men är de villiga att ta sitt ansvar? Nej. Inte fullt ut. Så länge det går att undvika väljer många i möjligaste mån att göra det. Just nu finns dock inte längre något alternativ till att faktiskt göra det, samarbeta, fatta beslut om åtgärder som motverkar verkningarna av en marknad smärtsamt oförmögen att reglera sig själv. En marknad fylld av aktörer som dessutom så uppenbart förlitar sig på och agerar utifrån presumtionen om att makten att ställa allt till rätta om och när skiten slår i fläkten faktiskt ligger hos de demokratiskt valda församlingarna snarare än i styrelserummen.

När Sverige för några år sedan var på väg in i en tillväxtfas valde den socialdemokratiska regeringen att avstå från att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det ansågs inte nödvändigt eftersom den dåvarande regeringen levde i tron om att jobben skulle komma i takt med att marknadsläget förbättrades. Så blev det som bekant inte riktigt. Vad Sverige ställdes inför är vad som kallas jobless growth, en jobblös tillväxt. Jobben kom slutligen, initiativ till en mer aktiv politik för sysselsättning togs, men förtroendet bland väljarna var redan förbrukat. Och så ersattes en socialdemokratisk regering med en borgerlig. Att inte ta sitt ansvar kan även det få förödande konsekvenser.

I  dag har vi i Sverige en borgerlig regering som anammat en lika naivt passiv och marknadstrogen politik som den socialdemokratiska uppvisade under sin sista mandatperiod. Den här gången handlar det dock i stället om nedskärningar i trygghetssystemen som i  dag endast är lämpade för en högkonjunktur med stadig tillväxt av arbetstillfällen.

Och problemet ligger i oviljan att ta ansvar, använda den makt man så gärna vill komma i besittning av vid ett val. Rädslan är påtaglig. Fegheten likaså.

Oviljan att fatta ett beslut om ett amerikanskt krispaket är ett av alla exempel. För skulle denna enorma finansiella räddningsaktion inte visa sig ge önskat resultat vill ingen sitta med Svarte Petter i handen och utpekas som ansvarig för ett dyrt misslyckande. Det skulle riskera att bli slutet på makten och den politiska karriären.

Men politik handlar om just makt och med makt följer ansvar och därför handlar politik också oundvikligen om att våga. Det är därför vi väljer partier och individer som skall föra vår talan i en demokrati. Vi har bemyndigat dem med ett inflytande. Därför är det inte heller mer än rimligt att de använder sig av den makt vi tilldelat dem. I  stället för att abdikera från den av rädsla för väljarna. Väljare som trots allt kan döma passiviteten lika hårt som en misslyckad aktiv politik.