Men landets borgerliga debattörer och regeringpartierna talar naturligtvis hellre om splittring, om oförmåga att enas och kommer i dessa dagar i kör fram till att det inte finns någon grund för de tre oppositionspartierna att bygga ett trovärdigt regeringalternativ på. Vilket naturligtvis inte skulle kunna vara mer fel.

Den borgerliga mainstreamingen har gjort svensk politik till en allt mer grådassig sörja. Och förespråkarna för att den svenska partipolitiken skall bli än mer grå och entonig är många. Uppenbarligen. Varför annars allt detta menlösa prat om en splittrad opposition?

Alla partier är kåta på väljare. Det är självklart. Men betyder det att alla partier skall samlas i mitten med sin politik? Är det verkligen sunt, är det verkligen vad Sverige behöver?

Politisk mainstreaming handlar om en minimering av skiljelinjerna mellan partier för en maximering av antalet röster. Det är teorin och strategin åtminstone. Man skulle nästan kunna likna det hela vid Rolf Lassgård. Alla gillar ju liksom Lassgård, han är småputtrig, inte särskilt kontroversiell, gör ingen särdeles upprörd och drar publik. Och det är det våra partier försöker bli, Rolf Lassgård, omöjlig att hata, lika omöjlig att känna passion inför, men någon alla smågillar. Det finns ju liksom ingen anledning att låta bli.

Men en demokrati mår inte bra av mainstreaming. Finns inte motpoler och motstånd finns inte heller utrymme för att utveckla demokratin. Tycker alla lika finns, av naturliga skäl, inga alternativ för väljarna att rösta på, vilket gör flerpartisystemet tämligen poänglöst och demokrati till en innehållslös företeelse. Demokratin skall vara en arena för konflikter, för motstridiga åsikter och debatt. Annars kan vi lika gärna avveckla flerpartisystemet och demontera demokratin. Det är trots allt vad mainstreamingen i alla fall riskerar leda till, en situation där val faktiskt inte handlar om att göra några egentliga val.

Det är därför det är så ytterst underhållande märkligt att så många ser miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraternas olikheter som ett problem. Och att Mona Sahlin och sosserians partistrateger beslutade sig för att det nog räcker med miljöparitet som regeringsbästis. Särskilt underlig blir det hela eftersom det trots allt handlar om tre partier som under två mandatperioder lyckats överleva ett regeringssamarbete och klubba igenom statsbudget efter statsbudget för vår räkning.

Att de borgerliga partierna och deras fans förfasar sig och kallar det hela splittring är ju rätt naturligt. Det är deras roll och livsluft att undergräva motståndet. Det går inte att vinna val på att hylla sitt motstånd. Inte ens när man som moderaterna insett att det enda sättet att vinna ett val på i Sverige trots allt är att i alla fall låta som sosserian.

Men socialdemokratins rädsla för olikheterna inom oppositionen. Den framstår mest som sinnesslö.

Grunden är gemensam inom oppositionen. Solidaritet. Check. Borgerlig nedmontering av vår välfärd suger. Check. Grönt är rätt så skönt. Check. Vad som däremot skiljer partierna åt är exempelvis synen på utgiftstaket i budgeten och frågor som för eller emot friskolor. Det är problem som går att överbrygga och olikheter som är stoff för en spetsig rödgrön politik.

Vad som gör socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern till en så intressant trio är inte likheterna. Det är just olikheterna. Att vara oense är inte en svaghet. Det är en styrka, rätt använt, och något som skapar dynamik. Målsättningen inom oppositionen borde därför inte alls vara att försöka arbeta fram en Lassgårdism. Det borde istället vara att framhäva hur väl man kompletterar varandra. Vilket socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern faktiskt gör. Att komplettera varandra är väldigt mycket hetare än en vi-tycker-som-ni-tycker politik.

Så vi upprepar än en gång mantrat denna söndag; Styrkan i kombon miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna ligger inte i att partierna tycker lika på alla politiska områden. Styrkan ligger i att de inte gör det. Ty alla kan inte inom ett flerpartisystem vara Rolf Lassgård.