Ingen nu levande socialdemokrat förtjänade att bli partiets första kvinnliga ordförande mer än Mona Sahlin. Om det nu går att säga att någon förtjänar att bli partiordförande.

Den vandrande legenden inom rörelsen är att Mona Sahlins kontokortsaffär nådde medierna via en av hennes motståndare inom partiet. Vilket inte alls framstår som särskilt osannolikt.

När Pär Nuder skulle få silkessnöret nådde den informationen medierna via sosserian. Någon ville skynda på processen och så blev det också. En långt ifrån snygg sorti, men en snabb sådan, iscensattes. Det finns alltid, alltid ett maktspel bakom denna typ av händelser som aldrig bekräftas men alltid är närvarande. Ty sådana är spelets regler.

Läser Lotta Grönings bok om Mona Sahlin. Debatten har varit hätsk kring den och Gröning har bland annat anklagats för att hysa personligt agg mot Sahlin. Jag vet att jag är färgad när jag läser Grönings bok om Sahlin. I nästan tre år arbetade jag med Gröning. Att arbeta på en tvåmansredaktion innebär daglig kontakt, en arbetsrelation som till sist tangerar det privata.

Därför tänker jag inte hävda att jag är objektiv när jag läser Lotta Grönings bok om Sahlin. Men när jag läser den gör jag det också som en tidigare medarbetare till Gröning, som inte en enda gång hört Lotta Gröning yppa ord som skulle tyda på ett personligt agg mot Sahlin. Kritik mot politiken, mot politikern Mona Sahlin? Visst. Men småaktigt skitsnack ens mellan fyra ögon? Aldrig.

Men jag förstår trots det kritiken som riktas mot Grönings bok. Vissa formuleringar är klumpiga och kan lätt tolkas som gliringar. Kapitlet om Mona Sahlins sätt att tala om sitt privatliv i medierna har provocerat särskilt.

Trots att det Gröning skriver egentligen är självklart. Ingen politiker på Mona Sahlins nivå talar med medier utan att vara medveten om och kalkylera kring vilka effekterna av vad som sägs kommer att bli. Att säga något annat är naivt. Självklart har Mona Sahlin gjort ett medvetet val när hon talat om sitt privatliv med journalister.

Felskrivningarna som finns i Lotta Grönings bok öppnar upp för möjligheten att ifrågasätta Grönings kompetens och motiv. Vilket är synd eftersom det handlar om en både noggrann och kunnig skribent.

Men vad som framstår som den största svagheten med ”Sanning eller konka” är Grönings psykologiserande kring Mona Sahlin. Och när jag klappar igen boken kan jag väl inte heller säga att den lämnar ett bestående intryck. Snarare känns det som jag precis plöjt igenom en lång kvällstidningsartikel. Och jag förstår kritiken som riktats mot Lotta Grönings bok om Mona Sahlin. Jag förstår tolkningarna som Grönings meningsmotståndare gjort. Och jag beklagar att hon bjudit dem på ett tillfälle att spy galla över henne.

Men vad som slår mig mest när jag läser Grönings bok är nog egentligen att de likheter som finns mellan Grönings och Sahlins resa genom partiet, en resa som på många sätt påminner om varandra. Båda är födda in i rörelsen. Båda älskar socialdemokratin. Sahlin partiet. Gröning ideologin. Båda har farit illa på vägen mot de positioner de i dag besitter. Men de har tagit sig fram, de har genomgått prövningar, de har överlevt sina kritiker och huggen i ryggen som utdelats.

Någon enkel resa har det inte varit frågan om för någon av dem. Socialdemokratin är en taggig ros. Gröning har hela tiden varit en del av rörelsen hon föddes in i, men valt att stå på partiets utsida och blicka in. Mona Sahlin valde insidan.

Och på de hela taget är väl de tu två bra exempel på hur en kvinnas resa mot inflytande och makt kan se ut inom socialdemokratin.

Ty ingen av dem har egentligen fått den respekt de förtjänar. Vare sig Lotta Gröning i rollen som socialdemokratisk idédebattör. Eller Mona Sahlin i rollen som politiker.

Lotta Grönings porträtt är inte på något sätt finkänsligt. Och det är kanske därför det provocerar så oerhört. För kvinnor skall, i enlighet med konventionen, vara just finkänsliga.

Något Lotta Gröning aldrig varit i rollen som socialdemokratisk idédebattör. Och förmodligen heller aldrig kommer att bli.