Jag har stulit rubriken. Från menyn på restaurangen Fond i Göteborg där en av desserterna innehåller krossade vaniljdrömmar. Vet inte om det var medveten poesi eller bara en lycklig slump att det blev sådär på menyn. Hur desserten smakar har jag ingen aning om. För jag har aldrig varit på Fond. Men jag tycker mycket om hur orden harmonierar med varandra, hur de rart kombinerar livets sött och salt på ett vardagligt sätt.

Krossade vaniljdrömmar, bara del av en dessert, en pretentiös omskrivning för smulor efter väldigt vanliga kakor, men ord som taget ur sitt sammanhang kan bli precis vad som helst, ord som skulle kunna utgöra en utmärkt bok titel, eller vara en sång om kärlek som inte riktigt blev av, eller ett poem med utgångspunkt i vardagsrealism.

Så den här söndagen tänker jag skriva en text bara för att kunna ha en fin rubrik. Men rubriker är ändå ofta skälet till varför vi över huvudtaget väljer att tröska oss igenom en artikel. Så jag tycker nog ändå att det är rätt så ok att skriva en hel text bara för att få använda de där orden. Jag är nog till och med rätt nöjd om någon bara läser rubriken och gillar orden. Texten är i alla fall inte något grandiosare än just det, två ord på en meny som gjorde mig glad. Och fick mig att tänka på lappar.

Jag samlar på lappar jag hittar på gatan. De måste ligga i offentlig miljö, de måste vara något mer än en shoppinglista och de måste vara handskrivna för att ingå i samlingen. Jag tar dem aldrig med mig, men fotograferar dem alltid med min mobilkamera. Och jag samlar på dem för att jag tycker att det finns något väldigt rart i att läsa ord som hamnat så väldigt fel, som kastats eller tappats bort mitt mellan alla människor.

Min första lapp fotograferade jag dock aldrig. Det var dagarna efter min 30-årsdag, en dag när jag hängde med mig själv i Paris. Det var sol och varm vår och jag hade satte mig i backen utanför museet Centre Pompidou. Amerikanska kids bredvid mig, behaglig ensamhet med endast en mugg Starbucks och Marlboro Lights som sällskap mitt i massan av människor. Och när jag tittar ner på marken ligger den där vid mina fötter. Min första lapp.

Väldigt anspråkslös och lätt att missa. Egentligen på det hela taget inte alls särskilt speciell. Bara ett avrivet lock till ett Marlboropaket med ett nedplitat telefonnummer och ett David vid telefonnumret. Men ett telefonnummer och ett namn på ett avrivet lock till ett Marlboropaket är en historia. En berättelse om något och någon. Ett lyckligt slut eller inte ens en början låg vid mina fötter. Tror jag.

Och det var väl egentligen första gången jag över huvudtaget lade märke till att det mitt i vardagen går att hitta brottstycken ur andra människors liv som det absolut egentligen inte alls var tänkt att jag någonsin skulle få ta del av.

Mitt samlarskap är alls icke unikt. I USA finns till och med en tidning tillägnad lapparna, det går även bra att kika förbi på www.foundmagazin.com, där upphittad vardagspoesi kan beskådas, allt på grund av en lapp som grundaren Davy Rothbart hittade på vindrutan till sin bil. Ditpetad av en Amber som trodde hon blev bedragen av en Mario. En förbannad Amber som skrev att hon hatade Mario, men ändå PS:ade att hon ville att han skulle höra av sig.

Jag skulle dock aldrig plocka upp någon av lapparna. Det har jag inte riktigt hjärta till eftersom det känns lite som att stjäla. Jag tycker dessutom att de gör sig rätt bra där på gatorna och torgen. Jag har på det hela taget inget behov alls av att äga dem. Det känns snarare mer passande att låta dem ligga kvar. Antar att jag också lite hoppas på att någon annan också ska se dem och glädjas åt dem. Även om jag också misstänker att de där lapparna mycket väl ibland kan vara någons krossade vaniljdrömmar.