Kör ut till Ikea med lånad bil. I restaurangen syns inte lågkonjunkturen och recessionen. Det är fullt. Fullt av barnfamiljer och unga par och studenter och alla andra som inreder rede. Kvällstidningarna är konjunkturmedvetna och skriver om gratisnöjen och listar sex som ett av dem. Har vi inte råd med något annat så har vi ju i alla fall råd med varandra. Och även om boende och bil och barn inte är gratis så går det att förlora rätt mycket och ändå kunna klassas som rik. Såvida vi inte kopplat vem vi är till vad vi äger och vad vi får betalt för att vara.

Så det hade kunnat vara värre.

Slutet är på intet vis nära. Vi bor i den rika västvärlden, vilket vi stundom tycks glömma bort mellan alla krisrubriker. Vår eventuella fattigdom till följd av ett helt ekonomiskt system i gungning går inte att jämföra med världens fattigaste, de som varje dag tvingas försöka överleva på mindre än en dollar om dagen.

Att överleva i Sverige handlar egentligen nästan inte alls om att överleva. Det handlar snarare om att klara sig på mindre än vi är vana vid. Vilket kan vara nog så svårt när de fasta avgifterna i vår vardag är just fasta.

Men ändå. I konsumtionssamhället vi lever i upphöjs vad vi äger till personlighet, något som definierar oss som människor. Visa oss din bil, ditt hus, din lägenhet, din inredning, dina kläder, klocka, tv och matvanor och berätta vad du arbetar med och vi ska säga dig vem du är. Trots att det egentligen inte säger ett skit om vem vi är. Och sedan. När vi väl har vant oss vid en viss materiell standard. Säger vi oss vara oförmögna att leva utan allt pynt. Vilket ju naturligtvis inte alls är sant. Det enda vi egentligen behöver är god hälsa, mat i magen, ren luft, rent vatten, torra fötter, utbildning och tak över huvudet.

Vad vi behöver och vad vi vill ha är två helt skilda ting. Men i västvärlden är de tu en och samma sak. Vad vi vill ha anses också vara vad vi behöver. Trots att det är viktigare med rent vatten än en platt- tv .

Och vad betyder egentligen ordet kris? Kris är inte beteckningen på ett normaltillstånd. Det är beteckningen på en extraordinär situation, en topp eller botten på ett annars rätt så rakt streck. Och om kris är ytterligheten, borde det inte egentligen betyda att allt bara kommer att kunna bli bättre? Men som vi i dag använder ordet kris kan allt naturligtvis fortfarande bli sämre. För något totalhaveri genomgår vi trots allt inte i detta nu.

Enligt FN lever i dag 42 miljoner människor på flykt. När den här söndagen är över har 5 500 människor dött i aids. En miljard människor saknar tillgång till rent dricksvatten. Enligt världsbankens senaste beräkning från 2005 lever runt 1,6 miljarder människor i extrem fattigdom, med en inkomst som understiger en dollar om dagen. Och på grund av stigande matpriser beräknas ytterligare 100 miljoner hamna under strecket.

Så när allt sägs rämna kan vi trots allt konstatera att det inte alls är särskilt sant. Svenska barn fortsätter gå i skola oavsett konjunktur. Oavsett om föräldrarna har ett arbete att gå till eller inte. Våra universitetsutbildningar betalas fortfarande av skattemedel. Och universitetsutbildning handlar därmed om individens förmåga snarare än föräldrarnas plånbok.

Ingen nu levande svensk tvingas överleva på en inkomst lägre än en dollar om dagen. Det rinner rent vatten ur varje kran i varje hem. Vatten vi tar så för givet att vi spolar ner vår egen skit med det. Vi har det jävligt bra. Men skulle naturligtvis kunna ha det ännu bättre.

Att andra har det sämre är förstås ingen tröst. Men kris , ä r ett ord som nog kräver lite perspektiv. Och i jämförelse med människor så fattiga att de inte har något att förlora , t orde det nog trots allt vara ett tecken på rikedom. Att vi faktisk t har något att just förlora.