Knark är bajs. Så är det bara. Och det blir inte glammigare bara för att kändisar knarkar. Så därför känns det på det hela taget extremt barnsligt när en snart 30-årig stjärna som vunnit tre grammisar förkunnar i Expressen att: ”Jag tycker att det där är så jävla dåligt, här ska vi fira vad vi håller på med och i mitt fall fira det jag kämpat för de senaste 20 åren och så gör polisen så här.”

Ja. Jag vet inte riktigt vad som är så upprörande med att polisen gör ”så här”. Polisen gjorde sitt jobb. Där de ska göra sitt jobb. Och sällan har väl deras insatser varit mer ändamålsenliga än när de går in på grammisgalan och narkotikatestar det svenska musikundrets underbarn nummer ett och ytterligare några gäster. För nu är debatten igång. Igen.

Men det som är så skumt är alla negativa reaktioner på utmärkt utfört polisarbete. Parallellen är väl inte klockren. Men skulle vi tycka det var lika okej om den samlade svenska idrottseliten gnällde om dopingtester under tävlingarna? Och pratade om hur testerna liksom förstörde när det ska åkas skidor och stå på prispall. Knappast. Och vid närmare eftertanke kanske inte den där liknelsen är så risig ändå. Eftersom Kleerup i en intervju i Expressen ändå förkunnar att:

”Beatles ”Sgt Pepper” gjordes inte på grönt te och grönsakssoppa”. Även om knark kanske inte är direkt prestationsförhöjande för musiker på samma sätt som dopingpreparat är för atleter.

Problemet med knark handlar inte bara om dess förödande effekter. Det handlar också om dess förförelseförmåga. När kända människor gör det tycker vi det är spännande. Lite glamoröst kanske till och med. Och därför framstår det nästan lite okej.

Knark är dock som bekant inte fullt så spännande när det handlar om hero inister på Sergels torg eller utslagna och hemlösa narkomaner i Gävle. Trots att skillnaden bara handlar om hur många gånger de varit höga. Kändisarna är förebilder. Heroinisterna på Sergelstorg de avskräckande exemplen. Men hur ska vi bli avskräckta när knark glorifieras av förebilder? När knark upphöjs till att vara en självklar del av det glamourösa livet som många suktar efter att få leva.

De landets barn ser som sina förebilder är inte heroinisterna på Sergelstorg, INGEN tror att de kommer bli en av dem. Och ändå fortsätter människor att hamna där. Och eftersom ingen tror att de kommer att bli en av dem och hoppas mer på att bli en Kleerup är det på det hela taget rätt viktigt vad människor som Kleerup gör och säger. För även om det finns människor som säkerligen kan festknarka kan drogliberala kändisar tyvärr också göra droger coola och sätta ytterligare en på plattan.

Varför skulle inte polisen ha testat gästerna på grammisgalan? Kanske förstörde det den fina stämningen. Men polisen gjorde oss onekligen en samhällstjänst genom sin nit och redlighet. För rubrikerna har varit många och långa. Men det mesta har handlat om molokna kända svenskar som tycker polisen ”förstör”.

Det här med att knarka är liksom inte en privatsak. Det är åtalbart. Och även om det säkerligen finns många som tycker att de är för smarta för att bli missbrukare finns det många som blir det ändå. Och de kostar oss en jävla massa pengar. Så nej.

Att knarka är inte någons privatsak. Och därför känns det extremt töntigt när kända svenskar gråter ut i kvällspressen för att polisen gör sitt jobb och narkotikatestar dem i en miljö där det faktiskt är rätt så sannolikt att det förekommer knark.