I Kongo-Kinshasa har kvinnokroppen blivit till en krigszon. Inget nytt i sig, förvisso. Våldtäkten har alltid varit en naturlig del av krig, brukad för att sprida skräck, bryta ner motståndskraft, söndra och splittra samhällen. Så skedde även under kriget i det forna Jugoslavien under vilket muslimska kvinnor våldtogs av den serbiska sidan som en del av både en psykisk och fysisk krigföring gentemot muslimska kosovo-albaner.

Men i Kongo-Kinshasa har våldet mot kvinnorna tagits till en ny nivå. Gruppvåldtäkter som dödar. Överlever kvinnorna de direkta fysiska skadorna de åsamkas riskerar de ändå att dö i aids i ett senare skede. Våldtäkter med knivar, avfyrade skott rätt in i underliv, familjemedlemmar som tvingas våldta varandra, våldtäkter inför barn och man.

Den mänskliga uppfinningsrikedomen när det handlar om att skada och tortera kvinnor tycks vara oändliga. Och det är på riktigt. Det handlar om tiotusentals kvinnor. Kvinnor som, om de överlever, fysiskt riskerar en social död eftersom det inte är ovanligt att de förskjuts av sina anhöriga på grund av våldtäkterna de utsatts för. Det är därför våldtäkterna blir så effektiva. För att de inte endast skadar fysiskt. De skadar också samhällsstrukturerna i kulturer där en våldtäkt gör en kvinna till paria.

Ordet vidrigt räcker inte för att beskriva vad som sker i Kongo-Kinshasa. Det finns över huvud taget inte några ord alls som räcker till för att fördöma det som sker. Det enda som räknas är handlingar.

I fredags fick gynekologen Denis Mukwege Olof Palme-priset för sitt arbete med våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa. Mukwege som utbildade sig i Frankrike men återvände till sitt hemland efter avslutade studier. Mukwege som tänkte öppna en förlossningsklinik. Men det blev inte en förlossningsklinik. Det blev en våldtäktsklinik. En klinik som varje dag opererar kvinnor som utsatts för en typ av sexuellt våld vi gemensamt borde skämmas över existerar. För den existerar enbart därför att vi låter den göra det. För att vi tenderar att stå passiva i stället för att aktivt agera. Och under tiden den goda sidan av mänskligheten står vid sidan av som passiv observatör, våldtar, mördar och torterar den onda sidan. Vilket innebär att begreppet god och ond egentligen inte är mycket mer än en chimär. Någon större skillnad mellan att passivt beskåda vad som sker och aktivt delta finns egentligen inte.

Men Denis Mukwege är inte passiv. Han arbetar varje dag med att hjälpa kvinnor tillbaka till ett liv. Hans klinik har räddat tusentals kvinnor under de år den existerat. Olof Palme-priset ger honom ytterligare en möjlighet att uppmärksamma vidrigheterna han själv ser varje dag, våldtäkterna kvinnorna utsatts för som de kommer att tvingas leva med resten av sina liv, som är en del av deras liv.

Att tycka något är fruktansvärt dövar möjligtvis ett dåligt samvete. Men det förändrar ingenting. Ord räcker inte särskilt långt i de här sammanhangen. Det enda som förändrar är handling. Och då återstår egentligen bara en enda fråga att ställa sig. Om världen nu vet att detta pågår. Hur kommer det sig i så fall att våldtäkterna i Kongo-Kinshasa tillåts fortgå? Varför sätter vi inte gemensamt stopp för detta? När vi vet att kvinnor varje dag gruppvåldtas, skjuts sönder och torteras?

Att våldtäkterna i Kongo-Kinshasa fortgår. Säger på det hela taget lika mycket om omvärlden, som det gör om våldtäktsmännen.