Det tog tre månader för Fredrik Reinfeldt att nå insikt om FRA; den fäller hans regering. Han lät skriva ut 15 ändringar. Den ursprungliga skriften redigerades lätt. Inget allvarligt.
Några tragiska borgerliga riksdagsledamöter, ställda inför sin politiska framtid, stramade då upp sig och förklarade sig nöjda.

Den avgörande skillnaden avspeglar sig i Reinfeldts och Tolgfors sorgsenhet, de var till slut oförmögna att driva den fråga de satsat hela sin prestige på. Vad återstår då, och nu?
Jag vänder mig bort och blickar ut över en annan sorts verklighet, den tröstlösa vardagen i Gaza.
Vi har bussats från Jerusalem ner till Sderot, några futtiga kilometer från Gazaremsan. Vi ställs upp vid säkerhetslinjen; där nere flimrar Gazas skyline mot den dallrande himlen. 1,4 miljoner människor instängda, brist på allt; ett tröstlöst liv.

Här har Israel monterat upp en del av den mur som stänger inne och ute några miljoner palestinier på Västbanken, dikterar villkoren för de inneslutna och skriver ut avståndet mellan rätt och fel.
Hårda villkor: Bara livsuppehållande införsel. Svält men ännu inte ren utsvältning. Döende förs ut bara om bevis föreligger om döende, några få (efter vädjan från världssamfundet) beviljas tillfällig utresa.

Detta är en del av vardagen i Gaza, med bara några graders bättre liv på Västbanken.
Här nere styr Hamas, av USA och EU definierat som terrororganisation. Terrorn kan läsas av i Sderot, inom skotthåll från Gaza. Här singlar Qassamraketerna ner över invånarna, något tiotal döda på några år. Skadorna mäts annars mest av i konsumtionen av lugnande medel; ständig frustration och skräck kräver hård medicinering. Skyddsrum dekorerar en ganska torftig infrastruktur. En plågsam mental och fysisk belägring.

Några vittnen träder fram och ger oss hela lösningen: Död åt palestinierna! Utplåna varenda jävel! Våra barn håller i de vapen som krävs! Låt Gazas invånarna försmäkta! Inga undantag för barnen.

En polischef sammanfattar den tillfälliga vapenvilan: Nu bygger dom upp nya förråd av raketer! Och vad gör vår regering? Ingenting!

Den mor vars barn önskar sig plats i exekutionspatrullerna faller in: Nöden!? Hamas badar i pengar! Ledarna bygger swimmingpooler och slott! Det finns mat till alla, och nattetid förs de sjuka för vård i Israel. Detta vet jag! Vi vill göra revolution!

Vi som lyssnar, en grupp journalister som bjudits in av svenska Diakonia, får påtagligt svårt med den hårdhänta retoriken; hur skall allt detta hat, denna arrogans och längtan efter att utplåna 1,4 miljoner palestinier tolkas? Är det verkligen på allvar?
Vi får söka svaren i andra delar av Israel. Några förnuftiga röster väcker ett svagt hopp om återhållsamhet, samtal, ärlighet, respekt för den andre och sökande efter en möjlig fred.

Några dagar senare möte med Aktiva Eldar, redaktör på den engelskspråkiga, och liberala, Haretz. Eldar nämner Sten Andersson och ett möte som arrangerades på 90-talet. Ljusa minnen, men hur är det med Sten nu? Vi ger besked om döden som infann sig när vännen fiskade. Sverige plötsligt långt borta.

Eldar ger oss sin lösning: 1967 års gränser. Resolution 242. Internationella samfundet som garant för fred och säkerhet. Väldiga infrastruktursatsningar på Västbanken och i Gaza. Israel ekonomiskt befriat.
Ingredienserna är utlagda; byte av land mot säkerhet, låt Gaza expandera (ändå bara öken där nere), utrym bosättningarna, men inte alla. Flyktingproblematiken kan lösas i samarbete med arabstaterna. Israel erkänns som judisk stat.

Men inget av detta är ens tänkbart i dagens Israel. En ny regering gör ingen skillnad, ockupationen göder terrorismen, bosättarna gör i praktiken en tvåstatslösning omöjlig. Hamas accepterar ingen fred på andras villkor; Israel skall utplånas.
Och utan tvåstatslösning utvecklas Israel till en apartheidstat, byggd på en ras överlägsenhet över en annan.
Hjälp måste därför sökas utifrån. USA har störst ansvar, EU tänker om. Ekonomisk press på Israel.
Men verkliga framsteg kräver starka ledare. Ingen enda i sikte.

30 grader, kaffe i de kristna kvarteren, shopping i muslimska gränder, seminarier i ventilerade lokaler. En enda oroande fråga till slut: Släpps vi ut ur detta land? Förbered er, säger reseledaren. Men ljug inte för gränspolisen!