Ansvar för statens finanser gemensamt ledord, samtidigt som samhället faller samman. Några tiotusen varsel och en arbetslöshet upp mot 8–10 procent om några år skriver om varenda budgetprognos och bryter igenom alla tak.

Men ändå fortsatt osämja om takhöjd och hur mycket pengar det starka, men snart urblåsta folkhemmet behöver. Miljöpartiet ställer ut villkor för vänstern och socialdemokraterna hummar med, som så ofta under den nya partiledaren. Vad vill hon? Säg det.

När Volvo och den tunga industrin räknar på nya varsel, arbetslösheten skenar, den europeiska ekonomin går bakåt och några miljoner, här och ute i EU, räknar på sina bolån skickar regeringarna miljarder till bankerna.

Mats Odell ställs fram för att räta ut frågetecken och svara på de rent existentiella frågorna. Ingenting klarnar. Det enda konkreta är det här: Volvoarbetarna förlorar halva sin nettoinkomst.

Det är hårda bud, men från regeringen bara enkla bulletiner; skaffa dig ett nytt jobb. Nu är det slut på bidragssamhället. I radion en minister som läst på; det finns några hundra lediga jobb i Kiruna.

Jag vecklar upp några andra berättelser. Tiotusentals kortidsanställda och inhyrda får gå först. Tiotusen i verkstadsindustrin, 120 000 inom vård och omsorg. Vikariat och korttid kan tas in och köras ut, efter arbetsgivarens behov. En slags rättslöshet i skuggan av varsel, nedskärningar och otrygghet.

Vi går in i en ny tid, men den här parollen: Jobbavdraget befriar dig.

En pensionsförsändelse dunsar ner i brevlådan. Den kommer från Skandia. Jag erbjuds engångsutbetalning av det samlade ”försäkringskapitalet”. Fondvärdet uppgår till ”36 kronor per 2008-10–15”. Det var inte mycket, men vem har betalat in?

Jag går vidare och räknar på andra pensionärers belöningar.

Hans Dalborg, som slitit ihop sin pension på Nordea, får 120 miljoner om han lever till 85, och det får vi väl önska honom. Han har inga problem med sin frikostiga pension, den är välförtjänt.

En annan direktörer på Nordea kan räkna in 150 miljoner, en tredje 114. Efter ett år som vd på Loomis fick Håkan Ericson sparken, och 16 miljoner. Telias Lars Nyberg tar med sig 96 om han går hem vid 60. Lars Josefsson på Vattenfall räknar hem 62 miljoner.

Men bara småsummor i jämförelse med direktörerna i några amerikanska banker, de bär hem en halv miljard.

Jag räknar på min egen pension, i bästa fall räcker den till ett hyggligt liv, ända bort till 85. Det är jag värd. Blir det nått över skickar jag pengarna till Läkare utan gränser.

Israel stänger, ännu en gång, alla ingångar till Gaza. Inga livsmedel kan föras in till den halvannan miljon som lever i fångenskap. FN som sköter transporterna kan inte göra mer än att påpeka att Gazas invånare är helt beroende av den mat och medicin som Israel då och då låter passera. Elförsörjningen redan nedsläckt.

Låt dem svälta till döds!, utropade en kvinna i gränsstaden Sderot när jag var där i höstas. Inga undantag för barn eller havande kvinnor!

En bra palestinier är död, sammanfattade hon.

Det var den gamla vanliga rasismen, förklädd i bibliska termer. Gaza skall jämnas med marken den dag Israels herrar inser det arabiska hotets allvar. Nu för klemiga politiker i Knesset. En riktig högerregering, den kommer efter nyvalet i januari, gör processen kort.

Den rymmer några enkla lösningar, högljutt och skränande framförda från varenda olaglig bosättning; samla ihop palestinierna i några bantustans och håll dom inlåsta där. Vid behov kan några släppas ut för att utföra enklare sysslor i det bibliska landet.

Tvåstatslösningen är omöjlig, enstatslösningen otänkbar. Det finns bara en väg att gå: Befria det judiska landet från araber.

Obama har inga kända invändningar mot den här politiken, han är en varm vän av Israel. Palestinierna ägnar han förstrött intresse, om ens det.

Ännu en dyster kväll framför tv:n. Den följdes av en orolig natts sömn, med drömmar om gamla tiders hjältar (T. Lundström, Prosten) och ett lyckligare slut.

Tänkte ett tag underkänna varenda en, särskilt den unge backen och den hyllade målvakten (Honken hade tagit alla tre) men lugnade ner mig i ottan.

Men en sak oroar; spelet i box play. Nu blir det enkla mål i varje underläge (men nästan aldrig i power play).

Och så det här: Av 100 utvisningar förstår jag inte, ser inte, alternativt förstår inte, 90. Eller 95. Någon håller på att förstöra det här fina gamla spelet. Kampen man mot man förvandlas till ursäktande små knuffar. Inget för mig, jag vill se rejäla tag.

Men jag önskar nyansera min tidigare uppspelta optimism. Det blir nog inte semifinal.

Mejlen plingar till, en tidigare partiledare tackar för en text. Rotary hälsade på en kväll. En fundamentalist önskar publicera något om det rena äktenskapet. En rättshaverist tipsar om en väldig, men nedtystad kommunal skandal. En vanlig vecka.