Rubriken löd: ”Sandvik reducerar produktionskapacitet och kostnader”. Sedan en sammanfattning av läget och så ”har en global överkapacitet motsvarande 1 500 personer identifieras”.

Sedan dök aktien, 900 anställda sattes i oro och framtiden skiftade färg. Nu skiftar det mesta mot svart och marknader drar sig undan. Utan köpare går det inte att sälja; marknadens (eller kapitalismens) lagar kunde enkelt läsas av.

Några direktörer försökte förklara mekanismer, men utläggningarna slutade i semikolon; vi vet inte mer.

Den som vill lära för livet kan hålla ögonen på vilken amerikansk bil som helst. Chevrolet? Snart i konkurs? Ford? Pengarna på väg ta slut. Chrysler? Vem köper den bilen?

Bildirektörerna, vana vid hemmamarknadens obrottsliga lojalitet, särskilt före japanernas intåg och marknadsövertagande, vände sig till politikerna. Langa över 25 miljarder dollar, annars konkurs! Efter några enkla frågor i kammaren skickades direktörerna hem.

De kan återkomma när de har en plan, eller när Obama tagit över. Om de överlever till januari. Får de sina miljarder finns det hopp. Vi får se om några veckor.

Sandvik överlever ändå, men tanigare. Om några år vänder det och så blir det nyanställningar igen. Det är den eviga vågrörelsen, ibland upp och så går det ner.

Det som nu står på spel, i väntan på att historien upprepar sig, är Sandviks goda rykte; god vilja eller rå kapitalism? Vi gör väl som vanligt, både och.

Varje dag nya förklaringar och tillrättalägganden; ingen censur, inga inskränkta rättigheter att hysa avvikande åsikter, ordet är fritt. Tala med vem du vill, men varför inte informera rektor först?

Jag följer på lite avstånd debatten om högskolan. Den nya rektorn fick en olycklig start, hon ställde Arbetarbladet i skamvrån. Det var inte så bra, vi hade ju rätt på varenda punkt. Hon läste slarvigt, eller efter eget intresse, och pekade finger. Sånt gör oss sura.

Sedan olyckliga uttalanden om ditt och datt, och så några självklarheter. Meddelarfrihet, rätt att säga vad man tycker, rätt att gå till tidningarna. Jaså, jaha?

Den liberala tidningen slogs stenhårt för rätten att inifrån kritisera de egna, utan att råka illa ut för det. Jag håller med, men drar mig till minnes en konflikt, eller några väl valda olyckliga ord, i vår egen fina koncern.

Då kostade det att kritisera inåt, så Gefle Dagblad höll tyst. Liberal, men med måtta. Hyckleri kan man nog säga.

Den som varje dag slår upp den här sidan vet att vi inte viker undan för något. Vi har fiender och får några kommentarer då och då. Vi lever med det, och med hedern i behåll.

Det händer att vi tar till stora ord, men bara när det är på allvar.

Fildelning ligger över min tekniska nivå, och mitt intresse. Jag betalar för det jag vill ha. Men fildelarna vill inte betala för det som de tycker är gratis. Då tänker jag så här, som den konstnär i ordproduktion jag är; den som snor en av mina texter, utan att betala, stämmer jag sk-n ur.

Jag hör mig för om vad som kan göras; ta ut en liten avgift på varje intrång, eller av alla leverantörer, säger en klok person, tio år yngre än jag. Är det så enkelt? Varför har det inte redan gjorts?

I stället lägger regeringen ett förslag som sägs öppna för privata arméer och hota varenda fildelande unge med väldiga böter. Typiskt högern, den tror alltid att hårdare och längre straff avskräcker.

När bloggsfären är klar med det här förslaget skrivs det om. Men kom ihåg detta enkla: Det finns inget som är gratis.

Så mycket har jag förstått.

Några teckningar skickades runt bordet, bilder hölls upp, leenden och skratt. Minns du? Det var en begravning.

En kär far, morfar, farfar och en livslång vän; många liv summerades och vägdes när vi tog farväl. Bara ljusa minnen. Bara goda ord. Bara vänliga tankar. Livet löper mot sitt slut, och den som når 87 har ett ordentligt dagsverke bakom sig. Vi torkade tårarna, men minnen lever ju.

Jag erinrar mig det sista samtalet: Hur går det för Gif, tror du? Jag gav lugnande besked.

Vid den långa resans sista anhalt samlades barn, barnbarn och deras barn till en stund av gemensamma upplevelser. Sommarbilder, vinterbilder, julaftnar, födelsedagar. Så mycket under alla dessa år!

Jag läste med i några psalmer, vackra ord i den boken. Också den som inte tror finner tröst.

Dansbandssåpan har väl inget med musik att göra?

Måste man hålla tummarna för Alice?

Rikard i tv, är det synd om honom?

Jimmy, är han verkligen politiskt medveten?

Svaren är:

Nej.

Nej.

Nej.

Något är han.

Från Gävle är Sandviken långt borta. Bara nedläggningar och nyöppningar, (som läggs ner) där. Men det är fel. Liv och lust och fullsatt på lunchbaren, och till Högbo borde fler åka oftare. Gör som jag, res västerut.