Calmfors, avlägsen den politiska vänstern, instämde i oppositionens krav: extra barnbidrag, extra pensionsutbetalning, något extra till ungdomarna. Dessutom borde regeringen försett landsting och kommuner med pengar för att säkra delar av den offentliga sektorn. Ett paket på 15-25 miljarder hade behövts i stället för att sprida ut åtta miljarder som inte gör någon större nytta, sett över tid.

Hårda ord, men lyssnar Anders Borg? Det är inte troligt.

Och det permanentade rot-avdraget, Maud Olofsson del av regeringens paket fick en etta; dåligt. Men Olofsson var så glad, först pigavdraget och nu Rot-avdrag. Ett för frun och så subventionerade snickerier för mannen. Är det inte härligt!

Calmfors preciserade sig: ”Obegripligt”.

Sedan utvecklades kritiken från höger till vänster. Kvar stod Fredrik Reinfeldt, med sitt ”superpaket” i januari. Då kan Volvo ligga sämre till och Saab vara under avveckling.

Svenskt Näringsliv och Den nya välfärden, moderaternas lilla ideologismedja, har inget emot nedmontering; så fungerar marknaden, berättade Johnny Munkhammar i morgon-tv. En hälsning till Göteborg och Trollhättan.

Jag skriver några rader om Israel, ockupationen av Västbanken, rasismen i det heliga landet, utsvältningspolitiken mot invånarna i Gaza och det självgående kriget – och israellobbyns kadrer slänger sig över datorerna.

Den som vill ta del går in på webben, klickar på politik (i raden högst upp) och läser kommentarerna, de flesta anonyma. Förtjusande omdömen.

I torsdags bar israeliska elitsoldater ut några tiotal ultranationalister från ett hus i Hebron, som de lagt beslag på.

Jag såg själv några övertagna och ockuperade hus i Hebron, och mötte palestinier som dagligen konfronteras med halvgalna judiska terrorister.

De som nu bars ut satte eld på palestinska hus, misshandlade några palestinier och förstörde ett par olivodlingar.

Den sortens terrorism kompletteras med husrivningar; Israel kör fram några bulldoozer och jämnar husen med marken. Över hela Västbanken därför grushögar, som minnesmärken efter statens utsända vandaler.

Men lobbyn har annat för sig än att kommentera vandalism och rasism; den hugger in på den som inte sluter upp bakom ockupationen och israelernas rätt att ta för sig av det land Gud ställt i ordning.

Jag erinrar mig min egen skoltid, oändligt avlägsen. Kastade vi ut möbler genom fönstret? Vurmade vi för nazismen? Försökte vi tända eld på skolan, eller nöjde vi oss med att spränga toan sönder och samman? Kom polisen med sina hundar för att spåra upp förövarna?

Har inget minne av något sådant, men vi var ju ändå inga änglar. Av någon anledning minns jag att någon, i sexan, hissade upp inlagda sillar mot taket i klassrummet. Den scenen har etsat sig fast.

Nu är det andra tider, men inte ens när jag hade barn i skolan hörde jag talas om ren vandalism, nynazism och polisens hundpatruller i korridorerna.

Några läsare har hört av sig, med budskapet att vi måste hjälpa barnen upp på rätt väg. Inga invändningar från mig mot den färdriktningen. Men det är vuxna, föräldrar, lärare, rektor som markerar gränser och sätter upp regler.

En äldre nyttomoral kan formuleras: Kepsen av, tyst i klassen, respekt för mångkulturen och lärarna. Och stäng av mobilen.

Efter högstadiet väntar själva livet och det blir behagligare med godkänt i kärnämnen, och intresse för själva inlärandet. Den som vet en del har alla möjligheter.

Men den som spränger skolan ha snart gjort sitt.

En bekännelse: Mot midnatt till fredag såg jag sista perioden i repris. Segerns sötma (efter år av fadd ångest och en känsla av personlig utsatthet) kan några lyckliga matcher njutas ända bort till besatthet.

Så jag såg igen Molins uppoffrande slit, Dixons vilja, Wanvigs glädje, Sandins hårdhet och Dackells mål. Markström bör också nämnas, han släpper ju inte in några puckar. De som ändå går in är omöjliga.

Dackell, snart 40 eller 45, har aldrig varit bättre. Han skänker åskådaren en känsla av att allt är möjligt, men gärna en vacker kroppsfint först.

Och minns detta, ni kulturelitister som i självförhärligande, självbelåtna och lika långa som invecklade (eller obegripliga) artiklar misslyckas med att förlöjliga kulturårets hårt arbetande kärntrupper: Hockey är denna stads främsta kulturyttring!

I ett år av vishet fick Tigern kulturpriset, nästa gång är det Dackell som prisas för sina banbrytande och gränsöverskridande insatser.

Ett massupprop manade mig att ringa in en röst på Alice; det gällde visst hela bygdens ära och framtid. Av det jag inte undkom för en vecka sedan var någon gosse mycket bättre. Hur gör man då med sitt samvete?