Den tidigare miljöpartisten, som skriver sig själv som ”intellektuell”, röstade med den samlade högern och på måndag avgår den förenade vänstern.

Ett logiskt beslut, efter år av tragglande och förhandlande med delar av den hattande och fega borgerligheten.

Det går inte att mobilisera en kraftfull majoritet, som landstinget behöver för att klara underskott på några hundra miljoner och en slags handlingsförlamning inför framtiden. Därför får högern nu ta ansvar för sin egen budget. Så fungerar politiken.

Så jag hör mig för efter omröstningen: Tänker Knapp administrera en borgerlig budget och utförsäljning av Bollnäs sjukhus? I helvete heller!

Tänker Knapp och hennes krets langa över ansvaret i knät på Gönczi och hans nya vänkrets? Absolut!

Finns det någon möjlighet att ändå göra upp med centern (där några vill) om tiden fram till valet? Nej. Maud Olofsson förbjuder det.

Men miljöpartiet, kan dom gå över? Och begå politiskt självmord?

Så då får högern sälja ut delar av sjukvården till privata vinstintressen? Högern får väl göra som dom vill nu. Om inte Gönczi röstar mot.

Han erbjuder ju sina tjänster till högstbjudande och då ligger högern bra till, eller inte. Den opponerar gärna men tar inte gärna ansvar. En knepig, men politiskt ohållbar situation. Det här går inte längre. Nog nu.

Mitt krav (som jag förankrat i mina kretsar) är därför enkelt: Avgå Knapp!

Det gör hon på måndag kväll.

Sedan börjar cirkusen om.

Jag läser av webben, folkets röst i natten, och på dagen. Där staplas sanningar på varandra, mot himmelska höjder. Den som vill veta hur det egentligen ligger till loggar in på tidningens webb och klickar fram kommentarerna.

Något jag skrivit hade 30, annat fler än 10.

De flesta formulerar sig så här: ”herr Lutti, den fjanten, kommunisten, borgarbrackan, vänsterextremisten, rövslickaren, israelhataren, den obildade, okunnige, löjlige, clownen, folkföraktaren och så vidare. Någon enstaka kliver fram och presenterar sig, resten gömmer sig bakom signaturer.

Om kulturåret har Jimmy Nordin satt ribban och inte mycket når över den nivån. Det mesta är unket, fördomsfullt, inskränkt och ganska dumt. Men alla få ju komma till tals, inte mig emot. Webben är både ett torg och en soptipp, men inte särskilt demokratiskt utvecklande.

Jag noterar att när tidningarna går ut på stan och frågar Gävleborna om kulturåret svarar de klokt, genomtänkt och positivt; året hade varit bra för Gävle. På webben inte mycket av det där.

Nu skickas väl hela upplägget till Folkrörelsearkivet eller museet, som en påminnelse om Gävles speciella och intima förhållande med herr Jante. De som var mot är glada och förklarar stolt att de hade rätt från början, de önskade sig något mycket bättre än vad Ferm, Öström, Strömberg och Blank fick ihop. För platt, ostrukturerat och vilset, läser jag. Jaha.

Nästa gång, inte i min livstid, kanske stadens folkliga majoritet samlar ihop sig till något utåtriktat. Minns då att inte förhäva er, inte tro att ni faktiskt kan något och, kom ihåg!, att alla andra är så mycket bättre.

Börja där, och jobbar er framåt, eller neråt.

Den som söker ett avslut på året kan läsa Hans Carstensen på gårdagens kultursidor. Kloka ord, elegant sammanfattning.

Från Bryssel ett historiskt beslut; EU lastar över delar av miljökonsekvenserna på u-länderna. Utsläppen skall ner 20 procent till 2020, men det går också bra att sälja utsläppsrätter på marknaden. Köpa sig fri, liksom. Det som görs i något afrikanskt land räknas EU-länderna till godo.

Och de som släpper ut mest, Polen och andra östländer, får särskilda undantag.

Fredrik Reinfeldt var väldigt nöjd, men för vad? Att EU till slut enades om ett uselt förslag?

Mer konkret är resterna av Laval-domen. Utredaren öppnar för blufföretag och lönedumpning. Littorin är nöjd med det där.

I Gävle finns några polska chaufförer som kör hit och dit för 40 kronor timmen. (De bjuds ut för 100).

Det är den sortens arbetsmarknad Littorin och Svenskt Näringsliv önskar sig.

Webben bjuder också fartfyllda bilder, direkt från cockpiten i porschar, mercor och amerikanska jeepar. Där sitter ”storhälaren” och filmar hastighetsmätaren med en hand och rattar bilarna med den andra.

Jag känner igen vägen, han varvar upp när 70 övergår i 90 i Järvsta och efter Timmerrännan når han över 300 (312).

De motorcyklar som kört om mig där håller sig kring 250.

Jag är glad att meddela att jag i onsdags kunde bidra till att förbättra blåsstatistiken; vid tiotiden bad en vänlig poliskvinna mig att ta i ordentligt (jag fick göra om).

Det var i Hemlingbybacken, där polisen alltid står. Efter att ha gjort min plikt tillönskades jag en bra dag. Statistikpolisen är väldigt trevlig.

Men gör dom någon nytta? En onsdag förmiddag, kör nån onykter då?

Ulrika var en så vacker Lucia och tidningskören sjöng fantastiskt. Stjärngossarna såg stolta ut. Och så alla pensionärerna; rörda till tårar. Så har vi det på vår fina arbetsplats. Jag läste ett julpoem, med stort allvar.