Palestinierna reducerade till ett andra sortens folk, tjänande en allt mer arrogant israelisk över- och mellanklass. Den regering som väljs i februari öppnar för invasion av Gaza. Ett blodbad väntar.

Kommentarerna till denna sansade betraktelse, som stämmer med FN:s, kan läsas av under rubriken Politik på första sidan. Gå in där.

Det är samma anonyma upprördhet och försök till hånfullheter varje gång. Jag anar en lokal sverigedemokrat bakom signaturen ”Margaretha”, en notorisk förtalare av mångkultur och muslimer.

Övriga hör hemma i israellobbyn, som från Stockholm granskar allt som skrivs om Mellanöstern.

Det går att leva med, men några andra nyanser än svart kunde ju någon gång tona ner föraktet mot alla som mäter konflikten från flera håll: Israel bakom 1967 års gränser. Erkännande från hela arabvärlden. Respekt för FN:s resolutioner. Delad, gemensam huvudstad. Palestinierna i östra Jerusalem, israelerna i alla andra kvarter. En logisk lösning. Om detta har jag skrivit åtskilliga gånger.

Palestina etableras på Västbanken och Gaza. Det kräver återtåg av några hundra tusen bosättare, och det blir inte helt lätt. Lyssna på bosättarnas företrädare och lär hur fanatismen lutar sig mot heliga skrifter och löften utställda av Gud.

Den svenska borgerligheten sluter upp bakom EU; palestiniernas valda företrädare reducerade till terrorister och biståndsförsnillare. Ett folkligt val viftas bort som irrelevant; fel segrare. Utsvältningen av Gaza Hamas fel, det lokala styret är inte tillräckligt ödmjukt. Varje motstånd, allt mer desperat, möts av trefaldig eld från den israeliska armén, och minimal tilldelning av livsmedel, mediciner, bränsle och vatten.

Jag lämnar Mellanöstern och återvänder till folkhemmet. Där marscherar nazister, skyddade av tungt utrustade poliser. I Salem stormöte, med flaggor och uniformer, för att hedra en mördad högerextremist.

Motståndet, Afa och andra antinazister, hålls undan, bussas ut i någon förort eller låses in i tunnelbanevagnar. Demokratin värnar så antidemokraterna som, om de får chansen, avskaffar demokratin, och yttrandefriheten det första dom gör.

Men delar av borgerligheten blundar för hoten och lastar över ansvaret för bråk och tumult på vänstern. Enkelt.

Nazister mördar, misshandlar, lägger ut bilbomber och bränner ner. Och marscherar på våra gator. Men i Expressen skriver Dilsa Demirbag-Sten ”extremvänsterkrafterna har ännu inte mördat någon (vad vi vet) ...men hetsar till upplopp, misshandlar och trakasserar människor”. Den överslätande liberalismen ser hellre fienden till vänster än till höger.

Den som vill komplettera verklighetsbilden kan annars gå in på patriot.nu och ta del av den svenska nazismens språk. Där hycklar ingen med ordens valörer; ”negressen Nyamko Sabuni”, politikerna, från vänster till höger är ”extremister”, hat mot homosexuella och mångkulturer, drömmar om ett rent Sverige, befriat från alla främmande. ”Nationellt motstånd” står redo att ta över. En total stollighet, om det inte vore för mord, mordbränder, vapengömmor, rån, bilbomber och misshandel.

Men vänstern, som gör motstånd (ibland för grovt) mot det här får väl lägga ner för att göra Demirbag-Sten nöjd.

Jag överlever vintrarna med drömmar om sommaren; en reflex för att hålla missmodet i schack och depressionerna på avstånd. Kartan läggs ut och vägarna prickas i; söderut, österut, mot värmen. Grekiska öar och italienska småstäder. Ett sätt att vidga sinnen och vyer.

Men maffian härskar i mina italienska kvarter, i Aten fullt krig och så depression som raderar ut mina blygsamma besparingar. Hemester hör jag på radion; några sommarveckor i Sverige som skydd mot ännu sämre tider? Då får det bli Österlen, där är som i sydliga länder.

En hantverkare hälsar på för att besiktiga det som skall rivas ur och byggas nytt. Ett proffs. Han förklarar och jag lyssnar. Detta är spännande.

Jag sörjer då, och alltid, de tummar som mitt i handen sitter. Ack, den som kunde hyvla en bräda, gera en list, lägga en matta, kakla ett badrum, sätta upp bröstpanel eller renovera ett hus, byggt på 20-talet, eller så.

Jag kan stryka, skura golv och packa diskmaskinen. Till vilken nytta?

* Anders Borg, är han 2000-talets mest misslyckade politiker? Allt han sagt om ekonomi, kriser, sparpaket, banker, lador, överskott och tillväxt har smulats sönder av verkligheten. Han kan sammanfattas: Tro honom inte!

* ”Lyxliraren” har inte gjort något, blott ett offer för olyckliga omständigheter, säger han. Klena förklaringar får man nog säga. Jag glömmer inte 312 knyck på min skrala och smala väg. Hur vågade han? Så inser jag; odödlig och oskyldig. Så ser han sig.

Nu ilar jag till årets julmiddag. Redaktionen samlas kring presenter och drycker. Mat ingår också. I dag vila och viss rekreation. Men en dag om året kan man unna sig att vingla till lite, med värdighet.