Israeliska ministrar lovar, ser jag i tv, att en gång för alla göra slut på Hamas terror. Ödeläggelse hotar, som svar på raketattacker mot några israeliska städer och byar. Ingen skadad eller dödad, men hus har träffats av raketer som sänds iväg utan mål och riktning. Jag såg några under ett besök i Sderot; primitiva, ihopsvetsade rör. Men de kan döda, om de landar i närheten.

Om den israeliska rasismen, förtrycket, bosättningspolitiken, övergreppen, extremismen och det passande, lågintensiva kriget mot palestinierna har jag skrivit åtskilliga gånger. Jag brukar lägga till Israels rätt att existera, enligt de gränser FN dragit upp. Men Israels stödtrupper viftar bort det där, och så kommer anklagelserna om antisemitism och judehat. Det är det vanliga enögda tramset.

Lisa Abramowicz, Svensk Israel-Information, tillhör de mer sansade. Hon skickade ett brev om saken:

”Jag vet inte vilka pamfletter Kennet Lutti skriver om i sin ledare som Svensk Israel-Information (SII) skulle ha skickat ut. Skicka mig gärna några av dessa, Kennet!

Som generalsekreterare i Svensk Israel-Information (SII) är jag självklart lojal mot staten Israel, men det betyder inte att jag stöder alla handlingar som Israel eller israeler företar sig. Det betyder inte heller att SII stödjer bosättningspolitiken. Men man måste skilja mellan vem som äger en bit land civilrättsligt och vem som äger den i folkrättslig mening och inte acceptera eller bagatellisera lögner om äganderätten.

En bosättning eller ett hus på Västbanken kan mycket väl vara helt lagligt köpt och ägd av israeler.

Samtidigt pågår israelisk-palestinska förhandlingar om exakt vilka landbitar på båda sidor om Gröna Linjen (stilleståndslinjerna från 1949) som ska tillhöra Palestina resp Israel och vilka bosättningar som får bli kvar resp måste utrymmas.

Lutti påstår att raketattackerna från Gaza inte gör någon större skada. Jag undrar om Lutti själv skulle vilja bo i Sderot och få smaka på dagliga attacker från Hamas och deras hejdukar.

Lutti fortsätter att hävda att Israel är rasistiskt. Det bevisar tråkigt nog bara hans okunnighet alternativt illvilja mot den enda demokratin i området.

Lisa Abramowicz

Svensk Israel-Information”

Dagen före julafton varde det jul i vårt hus. Det är den nya tiden, som fördelar julhelgen efter barn, barnbarn, gamla och nya familjer och viljan att hinna med allt.

Det blev ett uppsluppet firande och nyttiga presenter. En tomte skrämde nästan livet ur treåringen, men hon hämtade sig snabbt, efter att ha slitit omslagspapperet av Nicke nyfiken.

Mot natten, när maten burits bort, efterfestens flaskor dukats fram och värmen spred sig runt borden, skulle jag, enligt sed, packa och ge liv åt diskmaskinen. Den hade just installerats, den var som ny och kostade mig 7 000 kronor. Tillverkad i Sverige, en garanti för hög kvalité och rena tallrikar, upplyste mig försäljaren.

Men denna natt gav den upp, bara ett blinkande sändes ut. Dagen efter lovade försäljaren att sätta upp mig på ”servicelistan”. Under tiden handdisk, det är som strykning fast kladdigare.

En promenad i skogen, i radion talar kungen till nationen; det var, sade han, värre på 50-talet. Sedan dess har antalet fattiga och hungrande halverats, upplyste monarken oss.

Han kunde tillagt att det är en skam att några hundra miljoner inte har rent vatten, bröd för dagen och tak över huvudet. En enda dags krigskostnader skulle halvera fattigomen en gång till.

Ett välmenande, slätstruket tal. Inte ett oroande ord och inget om Victoria trots att drottningen, lite försynt, lovat att barnen skall få gifta sig av kärlek.

Men kungen talar nu bra, med pauser och understrykningar. Snart kanske han fyller orden med något.

Väldig glädje i borgerligheten, nu skiljer bara tio, eller nio procent till oppositionen. Det vänder!, skallar ropen från högerns bunkrar. Några mer sansade mäter upp skillnaden i mandat; den samlade vänstern sopar rent i riksdagen.

Att Sahlin personligen ligger illa till gör inte så mycket. Det kan bli bättre eller sämre, men väljarna ser det viktiga: höger mot vänster.

Det nya året ger mig, relativt högavlönad, tusen kronor mer. I tjänstesektorn, med mer blygsamma löner, får de flesta några hundra. Det är rättvisa, enligt Borg, Reinfeldt och Littorin.

Ännu större klassklyftor inspirerar de blygsamt avlönade att ta i hårdare och jobba mer. Strävande efter personlig rikedom håller igång ekonomin, enligt högerns marknadsideologi. Andra är tydligare: Sköt dig själv och skit i andra.

En god fortsättning önskas alla läsare av denna sida. Vi som sliter här lovar att också nästa år dela med oss av det vi snappar upp om världen. Vi står på er sida, mot all slags överhet. Ett tjänande uppdrag. Och vi vet bäst.

Ett nytt krig och en god jul