Israel-lobbyn, vanligtvis flitig när något formulerats om det barbariska kriget mot palestinierna, har tillfälligt lagt ner. Det är väl för mycket död, för många sönderslitna kroppar och lemlästade barn i tv. Försvaret för Israels folkrättsvidriga utplåningskrig något tungt när de palestinska dödstalen når över 400. Tre små bröder döda i går; de lekte på sin gård när en israelisk raket slog ner.

I internationell tv står utrikesminister Livni och ljuger. Inte ett sant ord över hennes läppar. I Gävle ställer sig något hundratal palestinier på Stortorget och skriker ut sin ilska och förtvivlan. De kräver att något görs för att stoppa massakrerna.

Då, som ett svar, skriver Carl Bildt på sin självförtjusta blogg: Jag beger mig snart till Mellanöstern ”för en snabb mission, för en snabb vapenvila”. Reskamraterna räknas upp, som alltid när Bildt reser runt och äter middag med världens ledare.

I går erbjöd Israel alla ”utlänningar” att lämna Gaza, samtidigt som den israeliska högsta domstolen beordrade militären att släppa in journalister i Gaza. Snart kommer fler vittnesmål om dödandet, de riktade morden, utplåningen av universitet, sjukhus, bostäder och administration.

Kanske hinner reportrarna sända iväg artiklar och bilder innan den israeliska armén tågar in i ruinerna. Hamas, den folkvalda regeringen, skall oskadliggöras en gång för alla. En slutlig lösning, ekar historien från centrala Europa.

Men Bildt tiger om det viktigaste, och Reinfeldt instämmer. Sverige hukar när Israel mördar palestinier.

Nazister delar ut flygblad i Gävle och Karlholmsbruk; de lovar att ”ta fighten mot mångkulturen”. Den skall ”avvecklas”, men ännu inga förlösande detaljer. Avrättningar eller utvisningar?

De vita herrarna vågar inte tala ut, men jag gissar att de tänker kasta ut alla som låter sig kastas och sätta ett nackskott i dem som vägrar.

Dagen före julafton somnade den alldeles nya diskmaskinen in, bara en lampa blinkade mot mig. Sju diskar, sedan tystnad. Den lokale försäljaren, som installerat, rekommenderade mig att lägga den på magen och skruva på något, sedan skulle maskinen (svensktillverkad) återfå livet. Enkelt, också för en lekman. Inte ett ord om att han kunde göra det där själv, det hade väl tagit några minuter.

Men han hade, försäkrade han, noterat mig på ”servicelistan”. Där, i det fjärran 0771-området, en beklagande röst; tjänstgörande reparatör ledig, åter någon dag in på det nya året. Ännu har han inte hört av sig.

En annan sak. Jag köpte en resa till södern och upptäckte, efter sista knapptrycket, några onödiga tjänster. Ett mejl sändes iväg och en dag senare, mitt i helgerna, kom svaret. Pengarna återförs till ditt kort. Ha en bra semester! Det var Vingresor. Den multinationella fungerar, det lokala inte.

Pucken har gått hem, men jag minns några historier genom åren, det blev väl 30 eller så. Det handlade om att våga, utmana och, centralt i all journalistik, att gräva sig fram till nyheterna. Pucken grävde, och stängdes ute från omklädningsrummet. Banalt, kanske ni tycker. Inte för hockeyredaktörer. De vill vara nära, lyssna, väga av och betrakta.

Om sitt hockeyliv skrev Pucken en lysande och sammanfattande krönika häromdagen. Jag vill bara göra ett tillägg: Han gjorde sig ofta föredömligt obekväm.

De viktigaste personerna i landstingssåpan är på semester. När de återvänt är allt sig likt. Den lokala alliansen håller ihop, enligt order från centralkommittéerna, och erbjuder de röda och gröna ett blocköverskridande samarbete på sina villkor. Så generöst, men det kostar ju inget när svaret är självklart; nej tack.

Hans Backman formulerar sig krumbuktande, insmickrande och fullkomligt harmlöst om framtiden och allas vårt ansvar. Menade han allvar erbjöds ett tillfälligt samarbete mellan s, v, mp, fp och c strikt inriktat på praktiken fram till valet. En sorts interimsregim.

Men Backman, och övrig höger, tror sig ha mandat att driva borgerlig politik, utan egen majoritet. Varför skulle Knapp och andra göra det möjligt?

När de semestrande kommer hem bör de flytta ut och lämna över nycklarna till högeralliansen, och en kopia till vilden. Det är logiskt.

Anders Borg kvitterar ut det högsta betyget i regeringen. Obegripligt. Inte en siffra har han haft rätt, krisen har han nonchalerat, om han ens förstod allvaret. Han sprider ut miljarder till högavlönade och sliter åt sig pengar från sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade. Han talar om rättvis och jobbskapande politik när skyddsnäten rivs upp och anständigheten monteras ner.

Borg är en vanlig högerman, med samma förakt för svaghet, arrogans och teoretiska bokstavstroende som präglade den gamla överklasshögern. När verkligheten inte anpassar sig får verkligheten anpassa sig. Mer än så blir det aldrig.

En vacker vinterdag för eftertänksamma promenader. Jag gick ut på golfbanan, i den gnistrande snön. Mötte en man och en hund, utväxlade några artigheter. Åt en lätt middag. Slumrade framför teven.