Den gamle militären Jan Björklund erinrade sig grundvalarna i sin avlägsna vapenutbildning; hotet kommer från öster. Den nya tiden har tvingat fram en lätt korrigering av den hotbilden; det är nu galna islamistiska terrorister som hotar hela västerlandet. Se på Gaza; där angriper Hamas Israel! Tanksen, flyget, flottan, artilleriet, marktrupperna strider för vår sak. För en tid sedan ville Björklund sända svensk trupp till Irak, gå in i Afghanistan sida vid sida med USA och, ett återkommande krav, ansluta Sverige till Nato. Det är väst mot öst, som på Karlsbergs akademi! Jag ser FN:s generalsekreterare vrida sina händer inför bilderna från Gaza; där lägger Israel FN:s matförråd i spillror, raderar ut sjukhus, skolor, infrastruktur och bostäder. Över 1 100 döda palestinier, några tiotal israeler. En parodiskt aggressiv israelisk talesman lägger ut hela bilden: Först när varenda Hamasledare är död kan vi tänka oss återtåg. Underkastelse, inget annat än underkastelse.
Ett bekvämt krig för angriparen; bakom decimetertjock pansar prickskytte mot lätt beväpnad milis. En enkel match. Högt i det blå siktar piloterna in sig, de är hemma till lunch. Kanonbåtarna skjuter mot försvarslösa. Stridsvagnar kör över allt, soldaterna röjer upp i palestinska hem. Det är Björklunds västliga civilisation som hälsar på, med döden i släptåg. Ingen undkommer.
Den israeliska allmänheten, fångad av teves gatupatruller, sluter upp bakom regeringen; ingen nåd åt de instängda i Gaza! Vad är detta för människor? Vilken kultur har nått fram till detta förakt, denna öppna rasism, vem och vad har skapat dessa oförsonliga mördare? Vilken människosyn tillåter och uppmuntrar massakrer på kvinnor och barn? Har Björklund svaren?
I det avlägsna Washington behängs Tony Blair med medaljer för sin kamp för denna civilisation. Bush och Blair förenades i bön och för västerlandets seger över barbarerna. Först Irak och Afghanistan, sedan Mellanöstern. Bödlarna har mycket hårt arbete kvar.
Jag får en rapport om det senaste stormötet med landstingets ångestfyllda partigrupper. Moderaterna hade inbjudit, centern ledde förhandlingarna och inget hände mer än detta: Vänsterpartiet öppnade sig något (försiktigt) mot den samlade högern. Där anas en ny majoritet, men till vilket pris? Den lokala centern kan nog tänka sig ett blocköverskridande samarbete men partiets centralkommmitté ställer ut ett absolut villkor: I en sådan allians krävs minst två borgerliga partiet. Men moderaterna är uteslutna, folkpartiet militant aggressivt (Backman säger nej till allt) och de kristna sliter med frågan; så allt förblir som vanligt. Jag har gett upp och återgår till landstinget i Uppland, där jag hör hemma. Högerns allians styr och privatiserar, prissätter Upptåget ut ur marknaden och hyllar sin egen politik; mejlen fylls av förtjusta självbespeglande PM från den moderna högern; titta vad vi gjort för dig! Snart säljer dom väl ut sjukstugan i Skutskär.

Teven i vår soliga veckoexil har två norska kanaler och filmkanalen textar på norska. Minibutiken säljer norska tidningar och foajén fylls av käcka "grejt" och "mornmorn" före dagens tur. Ett ofullbordat norskt miljardbygge klär in berget intill och på strandpromenaden är det nära till norska specialiteter.
Några kilometer bort ändå en svensk oas, jag ilar dit för att sända iväg denna värdefulla text, vårt norska hotell har ingen uppkoppling mot Internet, bara två långsamma burkar som erbjuder en kvart på nätet för en euro, två för en halvtimme.
På resa igen. Vi hyr en bil och kör upp i bergen, där regnar det. Gran Canaria är sönderbyggt vid de södra och östra kusterna men här, bortom hotellen och plasten, är det orginalbyar och vardag. Vi hittar en liten krog vid ett vägskäl och beställer potatisomelett, sallad, öl och vin. Väldigt gott. En blygsam nota efter maten.
Landskapet, vidunderligt vackert, som ett välbehagligt komplement. På vägarna, bättre och mer svindlande än vilken alpväg som helst, möter vi några hundra cyklister; är det kvinnliga danska landslaget vi ser ta rast? Borde väl vara norskor.
Vi landar i katedralen (alltid en kyrka, här tre euro inträde) och tittar på den gulnande och mumifierade biskopen Buenaventura Codina i sin glaskista. Varför ligger han där?
En gång, det var några årtionden sedan, vilade jag ut i Las Palmas, i närheten av las Canteras. Jag minns en våning och en behaglig trafik utanför. Nu kaos och inte en p-plats. Vi styr söderut, med solen i ansiktet. Det är 20 grader när klockan är nio.