Men varför gråter alla centerpartister som sätter den egna personen före den något vaga centerideologin? Fredrick Federley grät i riksdagens talarstol när han valde karriären före principerna. De vägde lätt när karriär och arvoden hotades. Olofsson snyftar till när hon sviker Fälldin, gammal centerpolitik och kör över hela partiet.

Och Sven Bergström i Hudiksvall, som i förrgår var så upprörd och förbannad, ställde snabbt in sig i ledet. Åh, dessa anpasslingar.

Men Karin Ånöstam, som ännu leder länets centerpartister, är fortsatt kritisk.

Hon kanske tänker på sina barn och barnbarn, och den framtid som sträcker sig mot evigheten. Så länge ligger avfallet och strålar i urberget, om inget händer.

Mina barn lekte i trädgården när atomregnet föll över Skutskär och de skogar jag plundrar på all svamp jag snubblar över. Potatisen, salladen och morötterna blev kvar i jorden, som sedan lades i träda.

Nu har det gått några årtionden och cancern hälsar väl snart på. Då sänder jag en hälsning till Olofsson och den uppblåst pompöse statsministern som nu tror sig leda hela världens miljöarbete.

Lokalt har några moderater låtit publicera en centralt ihopstuvad, illa tänkt och formulerad hyllningsartikel till kärnkraften. De sätter sina namn under floskler, sköra drömmar och en framtid som, om atomerna får glöda i hundra år till, ser alldeles strålande ut. Ett enda orosmoln på den klara, blågula himlen; Mona Sahlins ”velande”.

Men centern tvekar inte, och nu har Olofsson förvandlat Fälldins moderniserade bondeparti till ett traditionellt högerparti, bland andra.

Val i Israel på tisdag, men politiken förändras inte. Några högerpartier slåss om makten, som kan vinnas med hjälp av ett rasistiskt parti som sorteras in till höger om den gapiga krigshöger Benjamin Netanyahu leder.

Han vill radera ut Gaza, dra upp nya gränser, bygga ut bosättningarna och göra upp med Israels araber, som den samlade högern ser som en femte kolonn.

För alla som ännu hyser en gnutta hopp om förhandlingar, tvåstatslösningen och mindre rasism väntar några år av svåra besvikelser. Obama gör ingen skillnad, EU har gett upp och israelerna får härja fritt.

Ett enda personligt steg är möjligt; bojkott av allt israeliskt. Och, självklart, stoppa tennismatchen.

Att det är skånska poliser som grymtar om apejävlar och blattar förvånar ingen. I Skåne finns en lång, och djupt förankrad tradition av främlingsfientlighet och närhet till nazismen. Vellinge, där en Icahandlare inte släpper in blattejävlar, kan ses som en etniskt ren villaidyll. Inga svartskallar eller ensamma flyktingbarn där.

Kommunalrådet gjorde, direkt i tv, upp med den sortens klemande med de främmande; inte välkomna.

Nu förfäras alla över rasistpoliserna. Men samma uniformerade arrogans, verbala och fysiska brutalitet slog till i Göteborg. Jag såg lite av det där, en natt vid Schillerska gymnasiet.

Men det här är nog värre, för att det var så ärligt, grovt och förfärande.

Länsstyrelsen hyttar åt kommunen om Strömvallen: Glöm inte vem som har sista ordet, vi byråkrater. Vi slår vakt om den gamla läktaren, ett fornminne som folkvalda politiker inte kan riva eller behandla hur som helst.

Jag ger snart upp.

Lika bra att lägga staden i malpåse och blicka bakåt. Framtiden tillhör en annan tid.

Men vad säger Jimmy Nordin, som dragit ut omfånget för stadens kultur, skatter och den djupa folkviljan? Jimmy är ju en ropande röst, åtminstone på sin lite inskränkta blogg.

Så läser jag en liten artikel i onsdagens DN om en tänkt skyskrapa utanför centralen i Stockholm. Stureplanscentern vill bygga 200 meter på höjden, men möter stenhårt motstånd.

Per Ankarsjö, den lokala bondeledaren, suckar uppgivet: Om Stockholm inte vågar bygga hus som ”sticker upp mot skyn” riskerar staden att bli ”Europas Gävle”.

Kan Jimmy tolka det där åt oss?

En timme på lokalradion, den nygamla redaktionen invigdes av radiodirektören och hela hans stab. Många förtjusta röster i vimlet.

Jag drar ändå ut ett lagom (men vänskapligt) avstånd; några tonlägen har jag väldigt svårt för, också i ombyggda lokaler. För mycket banal ytlighet för min elitistiska smak. Och nyhetssändningarna präglas ofta av provinsialism, verklig eller ofrivillig.

Men det är klart att lokalradion är viktig, inte minst för att den släpper fram dialektala opinioner tidningarna har svårt att nå. Radion kan då upplevas som väldigt, och positivt, lokal.

Och jag tackar för alla trafikvarningar; ovärderliga.

På några bloggar läser jag av synpunkter på vår nya, fina tidning. Vänliga röster, och några tvekande. Flera oroas över min framtid. Jag talar ogärna i egen sak men kan meddela att jag, under i alla fall två år, blir kvar på min post.