Jag läser igenom hovrättsdomen mot ”Battis släktingar”, som vår något försiktiga rubrik lyder.

Över 15 sidor går juristerna igenom vad som hände, vem som gjorde vad, vilka som ljög, vilka vapen som användes, hur överfallet planerades, skadorna och vem som skickade ut de tre ”släktingarna” en sen kväll för att göra upp.

Några slutsatser är givna; åklagaren Mikael Hammarstrand återupprättas, tingsrättens friande dom smulas sönder.

Jag skrev om det här för några månader sedan och möttes då av ganska upprörda kommentarer och några överslätande debattinlägg där jag ställdes ut som främlingsfientlig. Budbäraren kritiserades, själva händelsen maldes ner till en banalitet.

Den debatten var ju trist så jag håller mig nu till hovrättens argument och formuleringar, de sammanfattas under ”Domskäl”. De räcker för att vidga begreppen och skriva ut några frågetecken.

1 maj 2008 blev släktingen xx kontaktad av Battal Batti som uppmanade honom att ”försöka nå en lösning på de problem som uppstått” med släkten yy och bröderna zz. Att vägra skulle få ”långtgående konsekvenser”. Så han och de andra två körde i väg, det var vid elvatiden på kvällen.

Det blev kalabalik och knivar, men ingen vågar stå upp för det som följde; ...”hovrätten anser...att trovärdigheten hos de tilltalade (släktingarna) är mycket låg”.

Och ”det får anses utrett att de tilltalade varit beväpnade redan när de kom till platsen”...förklaringarna ”framstår som ren efterhandskonstruktion”.

Det handlar om knivar och ett metallrör som en av de tre ”påträffade på platsen”.

Och om själva bråket skriver rätten: ”Även andra omständigheter talar för att de tilltalade i förväg hade planerat ett angrepp på målsägande” ... annat ”tyder på att också andra personer än de direkt inblandade kände till vilka avsikter som fanns om att söka upp och angripa målsägandena”.

Jag är tydlig: Batti och hans närmaste tänkte spöa upp grabbarna i den andra släkten. Knivar och påkar medfördes därför. Utgången oviss, men uppdraget vägde tyngre. Det handlade om Batti-släktens heder.

Efter bråket, där en av de livsfarligt skadade fick en kniv inkörd 10 centimeter i ryggen, var de utsända släktingarna flitiga i telefonerna.

Det ringdes hit och dit men den närmaste släktingen till Batti ”minns inte varför han ringde Battal Batti och flera andra personer under kvällen” och han ”kan inte förklara den telefontrafik till hans telefon som åklagaren redogjort för”.

Hovrättens dom sammanfattar hyggligt, eller så långt det är möjlig, vad som hände. Men de flesta ljuger, minns inte och ingen vågar närma sig sanningen. De är väl rädda, eller försöker skydda någon.

Jag nöjer mig med att åklagare Hammarstrand hade starka skäl för sina ganska utmanande och politiskt inkorrekta påståenden i tingsrätten. Och domen bör nog läsas också av de som då upprört försvarade Batti.

Hovrätten (Box 170, 851 03 Sundsvall) sänder en omskakande text rakt in i lokalpolitikens centrum. Fler än jag borde känna olust, och oro.

Förtroendet för Batti, svårt skadat redan före friandet i tingsrätten, är förbrukat, oavsett vad hans vänkrets anser. Sandviken, eller för den delen Gävle, har inte plats för släkter som gör upp med knivar och metallrör, för att återupprätta ”hedern”.

Nog med hedersvåld! Och klanledare som sänder ut sina nära släktingar för att göra upp. Herregud, detta är väl inte Neapel och Camorran!

Jag följer den fascinerande serien om kroglivet. Många sliter hårt för ganska litet, andra sliter hårt och stoppar en del lindrande och avslappnande medel i egen ficka. Lönevillkoren, har jag avlyssnat, kan ofta delas upp i svart och vitt, lika delar.

Men kafeer och sushibarer i Stockholm är värre, där fuskar sju av tio har Skatteverket räknat ut.

I dag handlar det om fack och avtal, med gängse bortförklaringar för att stå utanför. Gör som jag, de få gånger jag går ut landar jag på en schysst krog. Det är ingen garanti, men mat och öl smakar bättre.

Jag läser av webben; en läsare, anonym förstås, vill placera mig på Der Stürmer, nazisternas tidning. Andra, alltid anonyma, tror sig vara överlägsen eller högdraget nedlåtande, (lyckas inte) andra förklarar mig dum i huvet, och så några försök med ironi. Men inget biter på mig.

Den här regeringen skriver ut regler som tvingar fritidspolitiker att sluta. Då försöker jag lägga ihop ett och ett och två och två: Var detta meningen, en olycklig omständighet ingen tänkt på, ren okunnighet om hur arbetsmarknaden fungerar (och lokalpoltiken) eller bara ett simpelt jävla sätt att sätta åt bidragstagare och några som försöker göra lokalsamhället lite bättre?

Jag räknar ihop: Alla rätt.

Om jag fick frågan: Mer kärnkraft om den är 110 procent säker, inte smutsar ner eller ger dig cancer, ger oss väldigt billig el i tusen år, skapar några hundra jobb i Forsmark (i varje generation) avfallet ges en stensäker evig vila och Maud Olofsson snart är bortröstad skulle jag kanske svara ja.

En härlig kväll i arenan. Rätt lag vann, rättvist. Några unga var bra, ett antal äldre bättre. Målvakten var snabbt på benen, Molin prövade ett gammalt trick. Jag gick nöjd hem, men Jämtin borde tänka över sitt liv.