Karolin Joelsson jobbar som volontär i England genom Volontäråret. Ett jobb som bjudit på många nya erfarenheter och insikter.

Hur fick du reda på volontäråret?

- Jag har egentligen vetat det rätt länge eftersom vi haft tyska volontärer i min hemförsamling, fast jag trodde att man bara kunde göra det i just församlingar. Senare insåg jag att man kan göra nästan vad som helst och att det finns över 15 länder att åka till. En vän gjorde det i London för några år sedan också.

Varför valde du att göra det?

- Jag ville lära känna en annan kultur på riktigt och inte bara åka iväg i två veckor eller något sånt. Jag ville vässa språkförmågan och få lite arbetslivserfarenhet på köpet, och jag kände att jag ville resa innan jag orkade plugga igen.

Hur söker man och hur går urvalet till?

- Man går in på volontararet.se och laddar ner ansökningshandlingarna, fyller i och skickar in. Man behöver tre referenser, ett läkarintyg och ansökningarna ska fyllas i på engelska (plus tyska eller franska om man vill till ett land där de talar det språket). Det tar ett tag, så man får börja i tid. Allt ska vara inne hos Svenska Kyrkans Unga den 1 februari. Om de tycker att du verkar vara lämplig att skicka iväg blir du kallad till intervju, och efter den börjar organisationen i det mottagande landet leta efter en placering åt dig. När den arbetsplatsen läst dina handlingar och sagt ja får du information om arbetsplatsen och sen är det upp till dig om du tackar ja eller nej!

Vad får man när man gör volontäråret (husrum, mat etc)?

- Man får husrum som kan se lite olika ut, delat eller eget, stort eller litet. Jag bor i en lägenhet på själva arbetsplatsen. Man får också antingen matpengar att köpa mat för eller mat ordnat från arbetsplatsen. Man får ingen ”lön” utan fickpengar som ska täcka allt utom maten och boendekostnader; kläder, resor, nöjen. Jag tror att alla också får åtminstone några konferenser då man får träffa andra volontärer. De är gratis.

Hur länge är man borta?

- Vanligen 10 eller 12 månader, beror på land och arbetsplats. Det flesta åker i augusti/september och kommer hem i juni/juli.

Vad jobbar du med i England?

- Jag jobbar på ett kristet boende för vuxna med olika psykiska funktionshinder som Downs syndrom, Prader-Willis syndrom, autism, Aspergers och hjärnskador. Jag stöttar dem i deras vardag med allt från att städa rummet eller laga mat till att handla och hjälpa till att förstå tidsrymder (- Vi ska åka och handla NU, det är middag snart och det är tre nätter till på fredag). Målet är att de ska göra så mycket som möjligt själva och leva ett så ”normalt” liv och självständigt liv som möjligt, i en miljö som är så likt ett vanligt hem som möjligt. På dagarna jobbar de till exempel precis som ”vanligt folk”, med allt från att odla grönsaker i trädgården och göra trähantverk till att jobba i tvättstugan med egen och andras tvätt. De älskar det!

Vad är det bästa/sämsta med volontäråret?

- Det bästa är nog att man aldrig riktigt vet var man passar eller var man hamnar. Ibland ser andra saker som man inte ser hos sig själv. Jag var fullständigt inriktad på att jobba med barn när jag sökte , helst i ett land där jag fick lära mig ett nytt språk. Polen var förstahandsvalet – och så hamnade jag här. Jag var väldigt osäker på om jag verkligen kunde klara det här jobbet när jag tackade ja, men det går! Även om mitt tålamod testas till det yttersta väldigt ofta och jag fortfarande tvivlar ibland så klarar jag ändå av ett jobb som jag aldrig skulle sökt mig till annars. ;en nu stod det mellan det här eller kanske inget alls.

Bästa minnet hittills?

- Oj, det var svårt. Det blir nog både konferenserna jag varit på hittills och varje gång en boende säger att de har saknat mig eller kommer att sakna mig när jag varit borta några dagar. Då vet jag att jag i alla fall inte är helt hopplös på mitt jobb!

Vem ska söka tycker du?

- Den som vill prova något nytt och är beredd att öppna sig för en helt ny kultur. Jag trodde väl att England var som Sverige ungefär, men ack så fel jag hade. Man får vara beredd på ett tufft år, för det är långtifrån lätt ibland att bo långt ifrån familj och vänner där ingen pratar svenska eller känt en i mer än några månader. Men det ger så otroligt mycket tillbaka, man får arbetslivserfarenhet, nya vänner, språkkunskap, oförglömliga minnen och man lär känna sig själv!

Cecilia Bylund