Redan i femman bestämde sig Cajsa Roos, Izac Waldenby och Rasmus Lindström för att söka till Solängsskolans musikklasser. Trots att ingen av dem egentligen bor i skolans närområde.

- Jag mådde inte bra på min skola där alla höll på med annat än det jag var intresserad av. Min brorsa och hans kompis hade båda hört talas om Solängen och vi fick info av varandra. Plötsligt kändes allt så självklart och idag spelar vi alla tre i samma band, säger Izac Waldenby.

- Skolan har hjälpt mig att förbättra mina instrument, men också inspirerat mig till att prova fler. Idag spelar jag både gitarr, elbas och tvärflöjt, fortsätter han.

Cajsa Roos har spelat tvärflöjt sedan nio års ålder och det var hennes mamma som berättade om Solängsskolan och möjligheten att få mer musik i undervisningen.

- Visst var det nervöst att göra provet. Alla kompisarna vet ju att jag spelar och jag tänkte hela tiden på vad jag skulle säga till dem om jag inte kom in. Varje dag rusade jag hem för att se om jag fått något brev från skolan med besked.

Men Cajsa hade inte behövt vara orolig. Visserligen håller skolan en intervju och ett praktiskt prov med alla sökande, men hittills har man också kunnat ta emot alla elever som sökt en plats i musikklass. Tidigare musikerfarenhet är inte heller något absolut krav, snarare intresse, ambition och vilja.

- Jag hade inga förkunskaper alls, förutom att jag har sjungit i hela mitt liv. Mwn jag kunde inga noter eller så, säger Rasmus Lindström, som vid sidan av sången idag också spelar piano.

- Man måste tycka om musik. Däremot kan man vara intresserad av olika genrer och spela olika instrument, musiken har man ju alltid gemensamt ändå, fortsätter han.

Cajsa Roos nickar och håller med.

- Alla hjälper varandra. Istället för att vänta på en lärare tar jag hjälp av elever som spelar andra instrument, det är väldigt mycket så på skolan. Och man vågar prova nytt. Jag sjöng ingenting när jag började här, nu sjunger jag jämt.

Hon skrattar.

- Däremot är jag stensäker på att jag INTE ska bli musiker, det har jag alltid varit. Ända sedan jag började har jag sagt att jag inte ska bli lika bra som världens bästa flöjtist men jag vill ändå hålla på. Jag pluggar istället hårt för att bli fysiker, fortsätter hon.

Rasmus och Izac håller med. Att satsa på skolan är livsviktigt då långtifrån alla kan jobba med musiken som försörjning.

- Även om musiken är en dröm måste man alltid ha en baktanke om det inte fungerar. Vad ska man annars göra? Skolan är nu och det är nu vi har chansen, säger Izac och fortsätter:

- De äldre i mitt band frågade oss om vi verkligen var beredda att satsa på musiken? Då började jag fundera, är jag verkligen det? Jag är långtifrån säker, jag vill ju jobba med människor, kanske bli psykolog.

Rasmus skrattar i sin fåtölj och drar sig till minnes hur han redan som liten ville bli artist och vara med på TV. En dröm som fortfarande lever, men inte till vilket pris som helst.

- Jag kommer aldrig att bli en sån som MÅSTE jobba med musik och som hamnar som trubadur någonstans…nej, då finns det så mycket annat jag kan göra istället, det är inga problem.

Rasmus och Izac går i åttan, Cajsa i sjuan, men alla har de sett elever som tar musiken för given och tror att den framtida karriären nu är ”fixad och klar”.

- Jag är mer realistisk. I och för sig har vi ju aldrig varit därute och sökt jobb, det är omöjligt att säga hur tufft det är när man inte provat. Det enda vi vet idag är att vi gör vårt bästa för att lyckas och att skolan är fantastisk på att peppa oss, säger Cajsa.

- Ja, och i min familj lever musikdrömmarna, säger Izac och skrattar.

- Brorsan har funderat på sommarjobb men han gick och köpte ett trumset istället. Men för honom är det utveckling, det kan jag lova.

Erika Strandell