Det är tidig förmiddag på Java i Gävle. Jashar kan inte sitta ner och ta det lugnt under intervjun – han jobbar ju – och varje gång någon av stammisarna kommer in studsar han upp ur fåtöljen för att ta en beställning. Han vet vad alla heter, han vet vad de vill ha och han pratar lika vänligt och igenkännande med alla.

Jashar är 33 år och har drivit sitt egna café i tio år. På gott och ont.

- Jag jobbar tretton-fjorton timmar varje dag och kan aldrig ha semester. Jag träffar familjen för lite och det är nackdelarna med att vara egen, säger han.

- Samtidigt bestämmer jag ändå över min egen tillvaro och jag använder all den energi jag har. Här kan jag ju förvalta alla mina idéer.

Jashar kom med mamma, pappa och två syskon till Gävle när han var elva år. Föräldrarna flydde från Iran för möjligheten att ge sina barn en bättre framtid i Sverige. Familjen lärde sig snabbt det nya språket, barnen genom skolan och föräldrarna genom sina nya jobb.

- Mamma och pappa var lärare båda två i Iran. Det var svårt att få lärarjobb i Sverige, med tanke på språket och så, men mamma jobbade inom hemtjänsten och pappa som snickare. De har alltid jobbat och tack vare det kom vi in i samhället. Det gäller både invandrare och svenskar, ju längre man sitter hemma desto svårare blir det att ta sig i kragen och göra något, säger Jashar.

Själv gick han ut gymnasiet med bra betyg och tänkte läsa vidare till maskiningenjör. Men storebror hade restaurang och krog i Gävle och Jashar halkade in på samma spår.

- Jag såg vad man kunde göra och någonstans bestämde jag mig nog redan då för att jag också skulle starta något eget. Men jag började med att diska, städa toaletter och torka spyor – riktiga skitjobb. Så jag har kämpat hårt längs vägen, säger han.

Det tog heller inte många år förrän han tog över Java, caféet i centrala Gävle. Han var bara strax över tjugo när han fick sitt eget ställe och nu har han varit företaget trogen i tio år. Och han är medveten om att de allra flesta kollegorna i Gävle, liksom han själv, är invandrare.

- Det är lite typiskt. Åker du till New York ser du massor av asiater som jobbar överallt. I London är det pakistanier och indier. Vi som kommer nya till ett land ser kanske mer möjligheter. Vi har ofta haft det tufft och vill förändra våra liv, säger Jashar.

- För många är det kanske sista möjligheten. Du kommer inte ens på intervju när du söker jobb och därför tröttnar du. Vi har inte er historia heller, med åtta timmars arbetsdag, lång semester och sjukpenning. Vi är beredda att jobba mycket och länge själva, fortsätter han.

- Men nu ser jag att även invandrare skiljer sig mer och mer. Jag förstår det, jobbar du ensam i en kiosk varje dag, massor av timmar, får du ju inget familjeliv. Det är tveksamt om jag kommer att klara att vara på jobbet så här mycket den dag jag själv får barn.

Jashar har många yngre anställda på caféet, alla på timmar och som extraanställda. Att anställa är det ingen i hans bransch som vågar, säger han. De minskade arbetsgivaravgifterna för den som anställer en ung människa har inte haft någon effekt på honom.

- På de här tio åren har jag inte lyckats hitta någon ung person som klarar av att vara min ställföreträdare. Ska jag satsa på anställning måste det ju vara någon som kan vara här i stället för mig vilket kräver en hel del ansvar. Tyvärr har man inte den förmågan när man är ung och saknar erfarenhet, säger Jashar.

I sitt jobb träffar han också många svenska ungdomar som saknar sysselsättning. Och han slås av hur bekväma en hel del av dem har blivit.

- Får man ersättning när man är hemma är det förvånansvärt hur fort kroppen ställer om sig. Du tappar din energi och är inte inställd på att jobba, säger han.

- Många som kommer hit tror att jobbet ska bli intresserade av dem när det i själva verket är tvärtom, det är de som måste bli intresserade av jobbet. Så här kan det inte fortsätta, för jag är övertygad om att samhället kommer att vara mycket tuffare om tio år. Du kommer att tvingas ta mycket mer eget ansvar.

Jashar fortsätter:

- Många gånger är det ju krångligare för oss invandrare att starta eget, med alla myndigheter och regler vi inte känner till, men det är bara att köra. Hur ska du annars komma någonstans, säger han och slår ut med armarna.

- Själv är jag inte rädd. Skulle jag gå i konkurs får jag väl börja diska hos brorsan igen, jag har ingen stolthet så. Går det inte längre har jag i alla fall försökt. För jobbet är livet och så länge man orkar ska man jobba. Det är det som svenska ungdomar inte tycks ha förstått.

Erika Strandell