- Jag hoppas på ett jobb så att jag kan börja mitt liv.

Emmely Wikholm väjer inte med blicken. Till skillnad från många andra i hennes situation vill hon berätta hur hennes liv ser ut. Hon vill sätta fokus på de omständigheter som gjort att hon egentligen aldrig kunnat försörja sig själv.

- Jag närmar mig 30 och har ingen grund, inget skydd, ingen trygghet. Samtidigt ökar kraven överallt på de jobb som utannonseras, säger hon.

- Det finns jobb därute, men alltid faller jag på något. Antingen ska man ha många års dokumenterad arbetslivserfarenhet eller så en viss specificerad utbildning. På många ställen kräver de körkort och det har inte jag. De som säger att det finns jobb har delvis rätt. Det är bara det att det finns inga jobb för mig – så känns det i alla fall, fortsätter hon.

Emmely Wikholm hade tidigt i livet en dröm. Hon skulle jobba som journalist i radio och valde därför att lägga högstadiets praktik på Mix Megapol. Att hon fick sortera t-shirts i källaren spelade ingen roll för hon fick ändå ”känna lukten” av radion.

Hon sökte sig istället till närradion där hon också hängde sig kvar i flera år.

- Jag fick till slut en timme varannan fredag där jag valde musiken, berättade om artisterna och nyheterna kring dem. Jag tog det hela på stort allvar, la mycket tid på spellistor och mellansnack, berättar hon.

På gymnasiet valde hon sam-media-programmet och gjorde där sin praktik på Sveriges Radio Gävleborg och Utbildningsradion.

- Jag har alltid jobbat med saker jag tyckt varit roliga, men jag har aldrig fått betalt. Det var likadant på radion där jag på eget initiativ hjälpte till att redigera olika program med inriktning för ungdomar. Dessutom gjorde jag sånt ingen annan ville göra, gick ut på stan och frågade folk vem de ville ge en påskpuss, säger hon med ett skratt.

Samtidigt som Emmely gick i skolan startade hon också internettidningen Speedway. Första numret kom ut när Emmely var bara fjorton år, och målet var att få intervjua förebilder och idoler inom musiken.

- Jag och min lillasyster gjorde allt själva. Och vi fick intervjuer med alla de stora, Håkan Hellström, The Ark, Soundtrack of our lives. På sex år tror jag att vi fick tre nej, säger hon.

- Vi upptäckte snart att de lokala medierna var bekväma och helst gjorde telefonintervjuer. Så artisterna hade ofta tid över när de kom till Gävle, och då höll vi oss framme, fortsätter hon.

Den här tiden levde Emmely sin dröm. Det var journalist hon skulle bli och hon beskriver tillvaron som närmast en fantasi. Under hela skoltiden i Gävle var hon övertygad om att hon skulle lyckas, och hon jobbade hårt.

- Men det blev bara praktikjobb via Arbetsförmedlingen – fast jag fixade alltid allt själv – och till slut bestämde jag mig för att plugga igen, berättar hon.

- Jag kom in på Kaggeholms folkhögskola på Ekerö i Stockholm där jag läste ett års journalistisk grundkurs. Målet var att fortsätta året efter med inriktning på radio, men några veckor innan jag var klar bestämde sig skolan för att lägga ner den delen. Utrustningen var för dålig, fortsätter hon.

Besviken och ledsen återvände hon till Gävle. Studiemedlen från CSN var slut, hon hade ingen rätt till A-kassa eftersom hon saknade arbetslivserfarenhet.

- Jag hamnade på socialen, säger hon utan omsvep.

- Och sen tog det nästan tio år innan jag ens orkade lyssna på radio igen.

Sedan dess har Emmely hankat sig fram. Jobbat med festivalsäkerhet på Arvikafestivalen, några säsonger som ställföreträdande säkerhetschef, men helt utan ersättning. Hon har gått alla kurser och utbildningar som erbjudits av Arbetsförmedlingen. Hon har jobbat extra som tidningsbud, inom äldreomsorgen och som personlig assistent. Och hon har sökt 550 jobb där hon kommit på intervju på endast tre.

- De flesta har inte ens hört av sig med ett nej. Jag har sökt inom äldreomsorgen, på McDonalds, som städare…antingen har jag fel utbildning eller så saknar jag erfarenhet inom området eller så är det körkortet…mitt mål under de här åren har varit att söka så många jobb som bara varit möjligt, men det kostade på, berättar Emmely.

- Jag fick också ett jobb i Örebro som personlig assistent, men då var jag under 25 år och fick ingen flytthjälp från Arbetsförmedlingen. Jag hade inte råd med flytten och tvingades tacka nej till jobbet. Varpå soc hörde av sig och drog in ersättningen.

Emmely rasade totalt. Hon var jättestressad, hade ingen ro i kroppen. Ekonomin var katastrof och hennes självkänsla noll.

- När man är drygt tjugo och inte kan gå på krogen, inte kan köpa några nya kläder och samtidigt känner sig så värdelös. Det gick bara inte.

Hon blev sjukskriven för utbrändhet. Hon flyttade till en lägenhet i Hille med sin katt och funderade på sitt liv.

- Hur ska jag ta mig ur det här? Jag tittade på mina vänner där många gått en mer yrkesinriktad utbildning som gett dem jobb. Och jobben gav dem i sin tur erfarenhet som ger rätt till a-kassa. Själv hade jag valt en teoretisk väg i en bransch där konkurrensen är benhård. Och därför hade jag fel utbildning och noll erfarenhet för alla andra jobb jag sökte, säger Emmely.

- Och den som går på soc får inte starta eget heller. Jag har liksom varit låst i all byråkrati och inte tagit mig ur det.

Efter 2.5 års sjukskrivning tillhör hon nu den grupp som utförsäkrats och inte längre får leva på sjukpenning. De senaste tre månaderna har hon ägnat åt en utredning kring sin egen arbetsförmåga, en utredning där alla inblandade redan kände till svaret.

- Det är inget fel på min förmåga att jobba, tvärtom. Det är ju jobb jag vill ha, säger hon och höjer ögonbrynen.

Emmely har heller ingen aning om vilken ersättning hon nu ska få, inte heller hur stor den blir.

- Förra veckan fick jag tre brev från Försäkringskassan med tre olika ersättningsbelopp jag är berättigad till. Vi får se vad jag får den 27:e, men helt klart är att jag tillhör en grupp som ingen har någon koll på, fortsätter hon.

Idag har hon börjat jobba som redaktör för en tidning om släktforskning – utan ersättning – och hon engagerar sig politiskt.

- Jag är med i miljöpartiet och vill jobba med just frågor om ungdomar och arbetsmarknad samt kultur. Jag om någon vet hur det ser ut och jag har många åsikter. Varför är det till exempel olika regler för dig som är 16-25 mot för dig som är äldre? Det är de yngsta som är mest flyttbara och formbara – ändå är det minst satsningar på dem, säger Emmely.

- De yngsta får varken flyttbidrag eller praktik. De får vänta i tre månader innan de skrivs in på Arbetsförmedlingen och får en coach. De får alltså inte en enda krona i ersättning förrän efter tre månader, vilket är absurt. Och varför i himlens namn pratar vi om att höja pensionsåldern istället för att försöka få in de unga på arbetsmarknaden?

Emmely Wikholm är på väg tillbaka.

Hon jobbar just nu med att dra i de kontakter hon har och för att få ihop de egna projekten så att vardagen blir dräglig.

- Jag försöker vara aktiv. Sätter klockan på halv nio varje morgon och skapar fasta rutiner. Men det är ett jobb jag vill ha, inget annat.

Erika Strandell