Krönika: Tankar från en blivande student
Relaterat
Artikelbilder
Helena Limér
Helena Limér tar studenten från Borgarskolans medieprogram i vår. Och hon är livrädd. Här skriver om sina tankar i en krönika.
I vår tar jag studenten. Då har jag gått i skolan i 12 år (sexårsverksamheten räknade jag inte med). Förra sommaren var jag och en kompis i Italien i tre veckor och fick klara oss själva. I början på februari tog jag mitt körkort. Och nu ska jag alltså ta studenten. Med hattar, klänningar, kryssningar, baler, barrundor och hela baletten. Var det inte nyss som jag var arg på mamma för hon tvingade mig att stanna kvar på fritids för att hon inte tänkte låta mig gå hem själv? Var det inte nyss jag tapetserade mina väggar med posters på mina idoler? Vart tog tiden vägen? Vad hände? Varför sprang tiden ifrån mig? Körkortet är avklarat och skolan är nästan slut.
Vad gör jag nu? Vad i hela fridens namn ska jag göra nu? Jag är glad, upprymd, lycklig och livrädd. Vad kommer att hända med mig nu? Vart tar jag vägen? Jag har hittat ett program på högskolan som jag skulle vilja gå. Grafisk design på högskolan i Borlänge. Det verkar jättebra. Jag har läst allt som jag lyckats komma över och ser allt som positivt. Min lärare har ordnat så att vi ska kunna åka dit på studiebesök. Allt är jättebra.
Men jag är livrädd. Ska jag flytta hemifrån? Ska jag nu bestämma vad jag vill syssla med när jag hänsynslöst kastas ut i arbetslivet? Tänk om jag väljer fel, tänk om jag inte trivs? Jag vet att jag alltid kommer att kunna komma hem igen, men i alla fall. Tänk om jag inte är bra nog, är det då bara att ge upp och försöka få en anställning som diskare på någon restaurang? Diskare behövs alltid och utan dem skulle restaurangen få slut på porslin och hela tiden behöva köpa nytt och till slut gå i konkurs. Men är jag verkligen ämnad för ett liv som diskare?
Jag vill inte tillbringa mitt liv med att göra en massa saker som jag inte tycker är roliga (såna får man göra i alla fall), för att sedan upptäcka att jag har missat en massa saker då det redan är försent att ändra på. Jag vill leva. Fast hur lever man egentligen? Jag har levt i snart nitton år och vad har jag gjort då? Levt? Gått i skolan. Men något mer måste jag väll ändå ha gjort? Hur vet man att man lever? Är det när man får en örfil och kan känna smärtan? Eller är det när man är lycklig över det man har?
När lever man? Vad händer i framtiden och vart tog gårdagen vägen? Varför sprang tiden ifrån mig? Allt går så fort att jag inte hinner med, och mamma ringde jag inte igår för att tiden sprang förbi och jag hann inte med. Förlåt mig. Kan ingen ställa ut en stoppskylt och rita en vit linje på backen så att tiden måste stanna och jag kan komma ikapp? Det ska bli spännande med något nytt, roligt att själv få testa och se. Men jag är livrädd. Ingen som känner numret till någon psykolog som är bra på att lugna? Jag är livrädd. Framtiden närmar sig med stormsteg och det finns inget jag kan göra åt det.
Helena Limér
