Han minns sin egen gammelmormor och när han hälsade på henne där hon bodde.

- Hon var orolig, jag blev orolig. Det var inte direkt några positiva minnen, säger Mattias Johansson och kisar med blicken.

Mattias hade inga tankar på att jobba med äldre. Inte inom vården heller, trots att han i gymnasiet sökte omvårdnad.

- Jag ville bli polis. Att gå omvårdnad är en väg för att sedan söka vidare till polishögskolan. Vi var ganska många i min klass som hade samma planer, säger han.

Men redan efter några månader i ettan hade han sin första praktik – och hamnade på Selgrensgården.

- I hela min uppväxt hade jag spelat hockey och fotboll på Testebovallen utan att ha en aning om att stället ens fanns där, hundra meter från planen, säger han.

- Och vad nervös jag var när jag kom dit. Jag hade ingen utbildning kring demens och visste inte hur jag skulle bemöta människorna…jag tänkte mig bara ett ställe där gamla människor i mjukiskläder gick omkring och skrek, fortsätter han.

Men Mattias behövde inte vara orolig. Han fick en bra handledning och fick växa in i sina arbetsuppgifter, helt i egen takt.

- I början gick jag som en svans efter de andra, men när jag upptäckte att jag klarade arbetsuppgifterna var det en så skön känsla, berättar han.

- Min handledare sa att det var helt okej att gå ut om något kändes obehagligt, hon skulle aldrig fråga varför jag gick. Men jag behövde aldrig göra det.

Mattias lärde sig också snabbt att de förutfattade meningar han haft kring jobbet fick stryka på foten. Att hjälpa till med den personliga hygienen var inte så farligt. Och man behövde inte prata med dementa människor på ett speciellt sätt – det var bara att vara sig själv. Och det fanns inget att vara rädd för.

- Jag var så rädd för känslan att inte kunna hjälpa dem, att inte kunna lindra deras oro. Men det är ju bara att behandla människan efter hur han eller hon är. Ibland är det en grabbig, tuff stil som gäller, ibland är det små nätta damer – viktigast är att behålla en stor portion humor i kommunikationen, säger han.

Praktiken i skolan blev till extrajobb och så småningom blev han inlasad och fast anställd.

- Jag hade tur och kom i rätt tid. Idag är det ett tuffare klimat, framför allt med inlasningen som gör att folk tvingas sluta. Men jag glömmer aldrig hur det är att komma ny, när jag själv är handledare idag är jag noga med att ta hand om de nya på samma sätt som jag själv blev omhändertagen, säger han.

Mattias är 27 år men känner sig och beter sig som äldre än så. Och han är övertygad om att jobbet på många sätt fått honom att mogna.

- Jag har fått ett lugn inombords. Jag tillbringar fyrtio timmar i veckan tillsammans med de boende och mina kollegor, klart att vi blir som en familj. Man lär känna de boende så väl, följer dem i hela deras vardag. Jag har till och med varit med när människor tagit sitt sista andetag, säger han.

- Hos oss har vi verkligen tid med de boende och det är så skönt. Vi märker så tydligt vilket lugn det ger dem att vi finns där och har tid för dem, fortsätter han.

Bland Mattias vänner finns många som undrar hur han kan jobba med det han gör? Hur han står ut med att hjälpa andra till toaletten för en så dålig lön?

- Jag önskar att vi som jobbade inom vård och omsorg fick lite mer cred – en lags upprättelse. Går du ut på torget och frågar folk så är det knappt någon som vet vad vi gör egentligen. Det är väl därför vårt arbete inte heller syns i lönekuvertet, säger Mattias Johansson.

- Min kompis som jobbar som elektriker tjänar lätt det dubbla mot vad jag tjänar. Det är inget jag tänker på, men visst är det konstigt? Det tragiska är ju att man heller inte kan avancera i min bransch. En nyutexaminerad sjuksköterska har en ingångslön som är lägre än min till och med…

Mattias vet inte vad han ska göra i framtiden. Istället försöker han vara nöjd här och nu.

Och till de som inte förstår hur han kan jobba med det han gör har han bara en sak att säga:

- Kom och hälsa på en eftermiddag när vi har någon hos oss som spelar och underhåller. Kom och upplev känslan av 60-70 pensionärer som sitter där och bara ler.

Erika Strandell