En av de mest allvetande berättarna i de allvetande berättarnas fackförbund är den i Malte Perssons historiska roman ”Edelcrantz förbindelser”. Och i stort sett tycks berättaren vara identisk med författaren själv som – uppenbart förtjust över att få knåda fram sina romanfigurer ur språkmaterialet – sedan får betrakta dem på sin lilla scen, sedda på drygt 200 års avstånd.

Man kan riktigt se författaren le sitt sneda leende när han förklarar att den stockholmska hyresmarknaden redan nu (sent 1700-tal) har sina begränsningar. Eller när han låter huvudpersonen Edelcrantz resa i Storbritannien för att för Kronans räkning studera brännvinsbränningen där och fundera över det skotska brännvinet som ”kallas whisky – kan det månne någonsin bli populärt i Sverige?”. Eller när de första tjänstemännen i Sveriges telegrafnätverk – utan några som helst citationstecken – chattar med varandra under de korta raster de får.

Edelcranz själv är född Clewberg, fostrad vid Åbo Akademi och ungdomsvän med den för eftervärlden något mer kände Johan Henric Kellgren. Han kommer över havet till Stockholm för att göra sig ett namn inom vitterheten, och vägen dit går genom den gyllene skokartongen. Slottet. Och hovet.

Medan han stiger i graderna för han sitt eget lilla privata krig för förnuftet (i sann upplysningsanda) – mot tidens alla frimurare, mesmerianer, somnambulister, skattsökare, nummerpunkterare och universaldroppmakare. Gustaf III:s krig har han inga invändningar emot. Inte heller Gustav IV Adolfs. För att överleva i denna turbulenta tid finner Edelcrantz det för gott att hålla sig väl med makten, vem det än är som för tillfället innehar den.

Är han då en smart taktiker eller en streber utan ryggrad? Vi vet inte. Malte Persson tar inte ställning. Det stora avståndet mellan berättare och romankaraktärer utlöser en på sätt och vis behaglig krockkudde mellan oss läsare och romanfigurernas individuella psyken.

Vi ser dem på håll, marionettliknande gestalter på det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets scen.