Carl Milles Flygarmonument har börjat prata. Jag återkommer strax till vad det säger.

Konstcentrums ambition att pedagogiskt berätta om offentlig konst, och förankra den hos medborgarna, har resulterat i utställningen och projektet ”I skuggan av monumentet”, en kropp med tre huvuden: utställningen av Alexander Vaindorf, projektet med minneskartor på offentliga platser av Lia Perjovschi och föreläsningar om monument och offentlig konst i regi av Gävle-konstnären Jens Salander (som bland annat visar sin "Ruin" vid Borgarskolan).

Alexander Vaindorf, från Ukraina men bosatt i Stockholm, ställer den relevanta frågan vad som händer när tiden springer ifrån monumenten, när ett nytt politiskt och kulturellt klimat drar in men monumentet står kvar oförändrat.

Och det är här som Flygarmonumentet börjar prata. På stora pappersark ger Vaindorf monumentet en egen röst, som berättar dess historia, hur det skapades av Carl Milles på uppdrag av Svenska Aeronautiska Sällskapet för att hedra fallna piloter, och hur det med tiden har använts som samlingsplats för högerextrema krafter, kopplat till de nazistiska sympatier som skuggar Milles. Monumentets örn ser ut att ha flugit ut från nazismens bildvärld. ”Måtte Hitler ha tiden, hälsan och kraften att fortsätta sitt underbara arbete”, skrev han i ett brev till sin fru. Nu vill vänstern spraya ner örnen med grafitti, medan högerextrema vill att monumentet ska skyddas som ett kulturhistoriskt landmärke.

Frågan är förstås kontroversiell, och Carl Milles försvarare menar att ingen ideologi smutsar ner hans konstverk. För själva utställningen blir den frågan ointressant, om man går med på grundpremissen att ett monument som hyllar nazismen står på Karlaplan, i dag, ett knappt sekel senare. Vad händer om någon vill sätta upp ett konstverk som anspelar på nazism i dag? frågar sig Alexander Vaindorf, retoriskt. Det i dag otänkbara står mitt i vår offentlighet, helt utan reflektion för många. Vårt offentliga vardagsrum blir en stelnad historielektion som inte skrivs om när vi lär oss bättre.

Men vad ska i så fall hända med de monument som inte längre anses passande? Vaindorfs förslag är att Flygarmonumentet ska bevaras, men flyttas till Millesgården, där örnen blir en historiens kuriositet, medan någonting nytt kan få ta dess plats, såsom offentlig konst flyttades i öststater efter murens fall.

Med olika uttryck berättar Vaindorf om Flygarmonumentet i Konstcentrums lokaler, i den redan nämnda texten, men också med en videoinstallation – där han med tio års mellanrum återkommer till örnskulpturen – och en livesändning från Stadshusgården i Gävle, där örnens skugga i kvällen faller över gräsmattan, likt Batmans symbol som strålas mot himlen. På papper uppsatta mot de stora fönstren, uppmuntras besökarna att själva skriva sina kommentarer. Hur andra inslag i utställningen, som en vägg med en optisk illusion, faller in i temat är mer dunkelt. Han är samtidigt för övertydlig och luddig.

Den rumänske konstnären Lia Perjovschis del i ”I skuggan av monumentet” får mig mer att tänka på offentlighetens reklam och inte dess monument. Hon har placerat ut minneskartor över hela Gävle, på Högskolan, Konserthuset, järnvägsstationen och andra platser, med rubriker som The Body och Universe. Från dem har hon dragit ut associationsbanor, ett myller av tankar som vecklar ut sig med oläslig skrift. Hon kallar det för ett ”kunskapsmuseum”. Upprinnelsen till hennes enorma projekt, som ter sig charmerande vansinnigt, är ganska rörande – när Rumänien blev fritt kände hon att hon ingenting visste om världen utanför, och därför började samla in information till sitt kunskapsmuseum och vävde in den i de stora minneskartorna. Hon ska i projektet även skapa minneskartor tillsammans med Gävles barn.

I ett annat sammanhang hade jag uppskattat Lia Perjovschis kunskapsmuseum mer, i synnerhet för de tankar som väcks kring hur sällan vi informeras av vår visuella omgivning, vars mål är att fånga vår uppmärksamhet (och förhoppningsvis få oss att köpa någonting). Men i kontexten ”I skuggan av monumentet” hamnar hon, ironiskt nog, i skuggan av Alexander Vaindorf. Jag har svårt att pussla de olika bitarna i projektet samman.

Synd, för temat kring monument och den offentliga konsten är frågor som intresserar många i Gävle, och inte enbart dem som vanligtvis besöker Konstcentrum.