Plötsligt var Marcus Birro överallt. Böcker, radio, tv och tidningar. Jag tycker inte att det var länge sedan som han var den evige Göteborgs-outsidern som gnällde över att hans diktsamlingar aldrig recenserades, nu sitter han och jäser med Lennart Ekdal i TV4. Han var alltid den andre Birro, den lite mer obegåvade Birro (jämfört med brodern Peter). Nu riskerar i stället Peter att misstas för Marcus.

Att Marcus Birro har blivit den nye Björn Ranelid bevisas av en aldrig skådad uppslutning på Kafé Edbom, som under torsdagskvällen har fyllts från fönster till fönster, så att säga, rad efter rad av ihopskramlade stolar. Likt Ranelid är Marcus Birro en underhållande estradör, och detta författarbesök kan inte liknas vid reguljära sådana. Visst, han pratar om sitt liv som författare, men han gör det pepprat med skämt, en hybrid mellan poesiafton och ”Släng dig i brunnen”.

Mer specifikt berättar han om sin resa från den 21 kvadratmeter lilla sunklägenheten i Göteborg till den 115 kvadratmeter stora ”småborgerliga” våningen i Norrköping, från att leva en folkföraktande konstnärsmyt i missbrukarmisär till att bli ”vanlig”.

Träffande beskriver han detaljerna i det liv som han levde när han lekte författare, hur han degade runt i kalsonger hemma och spanade på vanliga Svenssons genom förnsterrutan. Genom sina två perspektiv kan han attackera båda grupper: Svenssons och konstnärstyperna.

– Är det något som är värre än vanligt folk så är det kulturmänniskor!

Carola Hansson och Lo Kauppi är två kolleger som misshandlas verbalt.

När jag skrev om boken ”Fenomenet Björn Ranelid” nyligen, hävdade jag att personligheter som Ranelid och Birro är författarrollens framtid, vilket jag blir än mer övertygad om efter att ha sett den senare i aktion. Han styr med lätt hand publiken, bäddar med lustigheter och får dem därefter att uppmärksammat lyssna till de seriösa dikterna.

Ranelid ringde förresten upp Birro, får vi veta. ”Det är Björn. Jag brukar inte ringa till andra författare, men jag gör ett undantag för dig. Du är bra.”