Blicken drar sig mot det röda.

Skådespelarna rör sig över scenen, ett myller av samtidiga rörelser, med dunsar av kroppar – och slängda skor! – mot det skrovliga trägolvet inne i Lilla Gasklockan, och på sig har de en mix av 1600-talets och 1960-talets klädsel, vilket borde dra blickar till sig, men jag märker hur min uppmärksamhet ständigt vänds mot Birgitta Egerbladhs instruerande mun som ropar ut rörelsernas regi.

Munnen är röd, resten är svart, med långt mörkt hår och byxor som slutar halvvägs nedför vaden.

– Kanoners!

Hon säger det flera gånger, och sedan, när repetitionen är över och vi samtalar under lunchen, står det klart att ”kanoners!” är ett ord som använts mycket. Hon är en vecka före premiären lycklig över hur bra det går.

Folkteaterns ”Kom ta min hand” är en dansteater baserad på Shakespeare-texter. Inte någon enskild pjäs, utan stycken ryckta från olika texter (”Hamlet”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Romeo och Julia”, sonetterna ...), rader av barden som har gemensamt att de antingen berört Birgitta Egerbladh själv eller ensemblen. För även Folkteaterns skådespelare har varit med och skapat ”Kom ta min hand”.

– Åh Gud, det där gillar jag, det vill jag ha med! säger Birgitta Egerbladh för att illustrera hur de plockat favoriter.

Regissören och koreografen Birgitta Egerbladh kommer ursprungligen från dansens värld. Rörelsen är hennes utgångspunkt, kroppen hennes primära språk. Hon har regisserat en rad hyllade föreställningar (se faktaruta) som gemensamt ofta har att hon just gått in i dramatikens godisbutik och valt ut det extra goda, som när hon satte upp ”Tjechovträdgården” på Stockholm Stadsteater 2004 och pusslade ihop ett slags Best of Tjechov. På samma sätt har hon plockat ihop en godispåse av Strindberg- och Lugn-texter.

Hon studsar till lite när jag säger att det är som att hon samplar Shakespeare, likt en musiker lånar in stycken från andra artister. Jag vet inte riktigt om hon håller med om liknelsen eller bara reagerar på en ny tanke, liksom testar den med kroppen – vad skulle hon, som dansare och koreograf, annars testa den med?

Krävs det självförtroende för att helt efter egen smak rycka delar ur gamla mästares verk?

– Det viktigaste är att jag blir drabbad av texterna, så jag hinner inte tänka på om jag har självförtroendet att göra det.

Att börja med en lös idé och en ensemble är inte vanligt. Oftast anländer en regissör med en tydlig idé om vad som ska mejslas fram, sällan har skådespelarna en sådan stor del i processen. Men hon styr arbetet på så sätt att de redan talar hennes språk när deras idéer implementeras i pjäsen. Egerbladhskan är programmeringsspråket för den gemensamma visionen. Därför börjar alltid repetitionsperioden med en tid av kroppsliga övningar, ett slags språkkurs för att de ska tala om samma saker.

Shakespeare blev grunden för ”Kom ta min hand!” En liten 11-årig tjej i Umeå föll för hans texter, och sedan dröjde det många år innan hon insåg att hon ville göra Shakespeare själv. Birgitta Egerbladh tilltalas av ytterligheterna i hans värld, av döden och den stora kärleken.

– Det är teman som jag ofta återkommer till själv.

Hos Shakespeare slogs hon av hur hans texter i vissa fall handlar lika mycket om nuet, vår tid, som om 1600-talet, exempelvis hans återkommande till naturen som motiv.

– Men det här handlar ju om hur vi har det nu! tänkte jag flera gånger, säger hon, och syftar på miljöförstöringen och det mörker som vilar över mänskligheten, nu såväl som på 1600-talet.

Ögonen är grå och ivriga.

Birgitta Egerbladh har fått en rad priser, bland annat Stora Kritikerpriset, och när hon 2004 tilldelades Cullbergpriset, lydde en del av motiveringen: ”När stillastående och rutin lurar om hörnet kallar varje ansvarskännande teaterchef på Dr Egerbladh. Hon skriver ut rena naturpreparat; vardaglig enkelhet, humor och känslor som gör att patienten snabbt tillfrisknar och presterar lysande resultat och klirr i kassan.”

Tankarna går till kritiken mot Folkteaterns nuvarande situation, uttryckta på dessa sidor men också av andra kulturdebattörer i Gävle. Är det därför Dr Egerbladh har kallats in?

Hon värjer sig mot den beskrivningen, och påpekar att hon kontaktades av Folkteatern redan för två år sedan.

Även Gasklockorna som kulturområde har ifrågasatts, men med ”Kom ta min hand” kanske en del av den kritiken mot en outnyttjad potential tystnar, ty utan Lilla Gasklockan hade pjäsen aldrig existerat. Så central är lokalen för helheten.

– Man är inte van att komma in i ett sådant här rum med dess råhet och rymd. Man blir alldeles andlös. Här inne vill jag vara! Man känner sig liten och samtidigt omsluten på ett fint sätt. Jag är tacksam över att få vara här.

Tiden går fort tillsammans med Birgitta Egerbladh. Repetitionerna ska till att börja igen. Hon har bråttom ut till den värld som de har byggt upp tillsammans. n

Birgitta Egerbladh: Verk i urval

2008 ”Det är vi som är hemgiften”

2008 ”Flight and falling”

2005 ”Köra och vända”

2004 ”Tjechovträdgården”

2003 ”Händelser i hemmet”

2001 ”From Me to You”

2000 ”Och där emellan”

2000 ”Det är långt mellan gårdarna”

1998 ”Hemliga rum”

1996 ”Varför kysser alla Solveig?”