Vi klarar oss ut från pressvisningen utan att ha krossat något. Puh.
Länsmuseet har dukat upp två långbord dignande av värdefullt gammalt Gefleporslin.
Buktiga skålar, enorma fat, keramikskulpturer. Dessutom det där hushållsporslinet som alla Gävlebor älskar att prata om och minnas. Såna tekoppar hade vi hemma. Såna prickiga hade mormor.
Men samlingen här är speciell. Den har varit försvunnen i 30 år. Räddningsaktionen är en dramatisk historia.
Länsmuseets Kristina Lindqvist blir i slutet av januari uppringd av en upprörd porslinskännare: ”hallå, grejerna ligger ute på nätet!”. Det är ”grejerna” på en hemlig lista, förteckningen över det utvalda porslin som skänktes till Rörstrand när Gävlefabriken lades ner 1979. Och som sedan dess legat bortglömt i en trång källare under Rörstrands museum i Lidköping.
Allt ska plötsligt säljas till högstbjudande på nätauktion. Vi trodde inte att Gävle var intresserad, försvarar man sig.
Men det är ett missförstånd. Nu börjar ett intensivt förhandlande. Två dagar innan auktionen skulle ha skett är affären i hamn. Länsmuseet betalar 20 000. En hemlig sponsor lägger upp resten, 60 000 kronor. När föremålen anländer till Länsmuseets magasin på Brynäs visar det sig att skatten är större än man anat.
Förutom mäktiga Arthur Percy-pjäser i perfekt skick kommer arkivmaterial – gamla kassaböcker, reklamtryck och priskuranter. Under borden står ytterligare sex ouppackade trälådor med matporslin och karaffer.
Media får smygtitta och Länsmuseets intendent Kristina Lindkvist visar stolt. Deltar gör också Dorothy Clough som var formgivare på Gefle Porslin på 50-talet. ”Sina egna grejer känner man igen”, nickar Dorothy mot en keramikskulptur som hon inte sett på 50 år.
Somliga föremål är mysterier. Ingen kan svara på vem som gjort två vitglaserade kvinnofigurer.
Somligt saknas. ”När någon chef på Rörstrand skulle fylla femtio eller sluta så gick man väl helt enkelt ner i källaren och hämtade en present”, konstaterar Kristina Lindkvist.
Men mycket Percy är det. Bland det återbördade finns en handmålad rektangulär bricka som inte är en bricka utan en hel bordsskiva.
Nog har Länsmuseets nu så det räcker till ett eget permanent utställningsrum åt Gävlefabrikens mest kända namn.
Fast vore det så smart? Att hylla en enda man som symbol för Gefleporslinet – när det handlar om en arbetsplats full av kvinnliga formgivare och kvinnliga dekoratörer?
En tillfällig utställning blir det hur som helst, någon gång på senvåren. Då får ni se en barnservis av Einar Nerman och keramikgiraffer som kanske är gjorda av Lillemor Mannerheim
Ni får se den berömda flytande blå vinrankan som dekor på en alldeles näpen sockerskål. Och en bålskål som hade fått ett utropspris på inte mindre än 10 000 kronor.
På en särskilt synlig plats hoppas jag att man hänger upp ett lysande gult och guldigt minnesfat från 1943 med texten ”Strömvallens vänner”. Vi klarar oss ut från pressvisningen utan att ha krossat något. Puh.
Länsmuseet har dukat upp två långbord dignande av värdefullt gammalt Gefleporslin.
Buktiga skålar, enorma fat, keramikskulpturer. Dessutom det där hushållsporslinet som alla Gävlebor älskar att prata om och minnas. Såna tekoppar hade vi hemma. Såna prickiga hade mormor.
Men samlingen här är speciell. Den har varit försvunnen i 30 år. Räddningsaktionen är en dramatisk historia.
Länsmuseets Kristina Lindqvist blir i slutet av januari uppringd av en upprörd porslinskännare: ”hallå, grejerna ligger ute på nätet!”. Det är ”grejerna” på en hemlig lista, förteckningen över det utvalda porslin som skänktes till Rörstrand när Gävlefabriken lades ner 1979. Och som sedan dess legat bortglömt i en trång källare under Rörstrands museum i Lidköping.
Allt ska plötsligt säljas till högstbjudande på nätauktion. Vi trodde inte att Gävle var intresserad, försvarar man sig.
Men det är ett missförstånd. Nu börjar ett intensivt förhandlande. Två dagar innan auktionen skulle ha skett är affären i hamn. Länsmuseet betalar 20 000. En hemlig sponsor lägger upp resten, 60 000 kronor. När föremålen anländer till Länsmuseets magasin på Brynäs visar det sig att skatten är större än man anat.
Förutom mäktiga Arthur Percy-pjäser i perfekt skick kommer arkivmaterial – gamla kassaböcker, reklamtryck och priskuranter. Under borden står ytterligare sex ouppackade trälådor med matporslin och karaffer.
Media får smygtitta och Länsmuseets intendent Kristina Lindkvist visar stolt. Deltar gör också Dorothy Clough som var formgivare på Gefle Porslin på 50-talet. ”Sina egna grejer känner man igen”, nickar Dorothy mot en keramikskulptur som hon inte sett på 50 år.
Somliga föremål är mysterier. Ingen kan svara på vem som gjort två vitglaserade kvinnofigurer.
Somligt saknas. ”När någon chef på Rörstrand skulle fylla femtio eller sluta så gick man väl helt enkelt ner i källaren och hämtade en present”, konstaterar Kristina Lindkvist.
Men mycket Percy är det. Bland det återbördade finns en handmålad rektangulär bricka som inte är en bricka utan en hel bordsskiva.
Nog har Länsmuseets nu så det räcker till ett eget permanent utställningsrum åt Gävlefabrikens mest kända namn.
Fast vore det så smart? Att hylla en enda man som symbol för Gefleporslinet – när det handlar om en arbetsplats full av kvinnliga formgivare och kvinnliga dekoratörer?
En tillfällig utställning blir det hur som helst, någon gång på senvåren. Då får ni se en barnservis av Einar Nerman och keramikgiraffer som kanske är gjorda av Lillemor Mannerheim
Ni får se den berömda flytande blå vinrankan som dekor på en alldeles näpen sockerskål. Och en bålskål som hade fått ett utropspris på inte mindre än 10 000 kronor.
På en särskilt synlig plats hoppas jag att man hänger upp ett lysande gult och guldigt minnesfat från 1943 med texten ”Strömvallens vänner”.