John Law, Charles Ponzi, Jeff Skilling, Bernard Madoff, Ivar Kreuger – namn som för alltid kommer att förknippas med skam, även om det är en tämligen mild dom i en skamlös tid. Dessa finansskurkar har fått låna sina ansikten till samhällets hat när bubblor brister, när aktiekurserna rasar och guldet och de gröna skogarna förvandlas till aska.

Frank Partnoy har skrivit en fascinerande biografi över Ivar Kreuger, den svenska finansfursten som på 1920-talet blev en av världens mäktigaste män, långivare till stater och hyllad celebritet fram till ögonblicket då illusionen brast och han, på ett hotellrum i Paris 1932, tog sitt liv genom ett skott i hjärtat.

Döden är det som Ivar Kreuger är mest känd för, men vetskapen om det dramatiska slutet stänker även ner åren fram till det med spännande livsblod.

Läsaren får följa en man på hans dödsklättring uppför den stigande aktiekurskurvan, en man som börjar med ett litet tändsticksföretag i Sverige och växer till att bli en internationell spelare, en av giganterna. Hans metod var att agera mellanhand mellan amerikanska bankirer och dollarhungriga stater efter Första världskriget; Kreuger erbjöd stora lån i utbyte mot tändsticksmonopol i dessa länder.

Hans företag Belgian blue-växte, medan Kreugers finansiella geni uppfann nya instrument för finansmarknaden, exempelvis B-aktier, som genmanipulerade tillväxten inte bara i hans egna skattkistor utan i hela världens bankvalv.

Även om författaren pedagogiskt förklarar denna finansbriljans, är det svårt för en lekman att förstå det nyskapande i Kreugers metoder.

Däremot är det lättare att fascineras av hur Ivar Kreuger mycket medvetet byggde upp bilden av sig själv, målade sitt porträtt i realtid likt en renässansmästare, som bäst skildrat av Frank Partnoy i sekvensen där Kreuger ska övertyga de amerikanska bankmännen om att han är en man värd att satsa på.

Roande är att ta del av hur han på förhand råpluggade in fakta, för att därefter styra konversationerna till de farvattnen.

Han var även delaktig i Greta Garbos färd mot Hollywood-himlen, en relation som varade ända fram till Kreugers död. De två tillsammans får mig att undra över vem som var den största skådespelaren av dem. Hon trollband biopubliken på vita duken, men Ivar Kreuger i rollen som sig själv övertygade en hel värld om att investera sina förhoppningar och framtidsdrömmar i hans luftslott.

Men var det ett luftslott? På slutet, ja, men förvånansvärt länge mäktade Kreuger med att hålla sig flytande, vilket skiljer honom från en lurendrejare som pyramidspelens Charles Ponzi.

I Sverige har vi haft en relativt nyanserad bild av Kreuger, men i USA har han varit finansdjävulen, horn som Frank Partnoy här filar ner och ger sina rätta proportioner. Allmänheten lät sig duperas av Kreuger eftersom de ville tro.

Den senaste finanskrisen har inte någon Kreugersk syndabock, de skyldiga är mer diffusa skurkar. Vilket är bra för möjligheten att dra lärdomar.

Med en syndabock tillgänglig är det lättare att skylla allt på denna och blunda för systemfelen.

Frank Partnoy gör ett bra jobb med att nyansera bilden av Kreuger, men i historiens annaler kommer han, trots detta, att finnas kvar som mannen i sitt ”Tysta rum” – likt Supermans ”Fortress of solitude” – där han långsamt men okuvligt gick från att vara finansens superhjälte till att bli dess superskurk.