När Ale Möller kommer hem – för vi kan väl kalla det hem nu? – till Gävle konserthus, är vi vana att han har med sig exotiska inslag, så när han bjuder in tre norska vänner känns det jämförelsevis som lokala musiker. Men det norska är nog så exotiskt, inte minst språket. Jag begriper inte ens hälften. Måste öva lite mer till ”Skavlan”.

De norska vännerna är violinisten Gjermund Larsen, jazzbasisten Arild Andersen och folkmusiksångerskan Kirsten Bråten Berg, som tillsammans med Ale själv bildar Symbiosa, en grupp som låter folkmusikens sömmar brista av mer jazziga inslag.

Inleder gör de med en ballad om en riddare och en prinsessa, som fint tar fram den varma klangen i Kirsten Bråten Bergs röst. Ale Möller har tonsatt en av sin morfars dikter, ”Glöm mig”, som de också spelar, liksom sommarvalsen ”Metaren”. Nappar det? Ja.

Ale Möller är som en trollkarl när han plockar fram det ena efter det andra instrumentet ur sin hatt. Ett av dem tackar han en rörmokarfirma för, som har hjälpt honom att göra någonting konkret att hålla i handen av den idé som fanns i huvudet. Tillsammans med Arild Andersen och Gjermund Larsen kommer de vid ett par tillfällen loss i rent instrumentala inslag som slår an hos publiken i Bo Linde-salen, men för mig är det Kirsten Bråten Berg som är kvällens stora behållning. Hennes version av ”När som gräset det vajar” är sagolikt vacker.

Kvällen med Symbiosa är inte lika euforisk som kvällar med Konserthusets Artist in residence tenderar att vara. Men konserten är en solid sten i det musikaliska monument som Ale Möller har byggt under sina år i Gävle, en tid som nu går mot sitt slut.