I kväll lever Strömvallen. Det är dags för årets första match i skuggan av den läktare som så många tydligen hatar.

Det är egentligen för tidigt. Det är för kallt. Inte ens kaffekokningsköket bakom kulisserna fungerar. Det har bara sommarvatten.

Men jag värms fortfarande av Strömvallenstridens lyckliga slut.

Machoarenaplanerna är ute ur spelet. Den gamla läktaren ska bevaras. I förhoppningsvis nästan orört skick.

Somliga säger att så blev det bara därför att Gävles politiker är för fega för att ta stora beslut.

Och det är ju möjligt.

Kanske nåddes makthavarna inte alls av insikten om kulturarvets betydelse, egentligen. Synd i så fall.

Men har de åtminstone förstått att de med en hårsmån undkom att bli hangarkulturens lydiga tjänare?

Arenahangarer tycks ha magnetisk dragningskraft på dagens svenska lokala beslutsfattare.

Stora lokaler för stora evenemang och stor ölförsäljning ses som räddningen i varje medelstor kommun med skakigt näringsliv.

Fastpartners arenaprojekt som, lyckligtvis, havererade var en sådan dröm. Idén såldes som medel att rädda fotbollen men inklusive evenemangshall och det talades vackert om att kulturen skulle få vara med på ett hörn.

Journalisten och debattören Anders Mildner belyser fenomenet i en intressant artikel i Svenska Dagbladet (9/3).

Nya arenor avsedda för i första hand fotboll och sport växer upp överallt men kallas multifunktionsarenor för kultur och idrott, konstaterar han.

”Nu är det inget fel på stora events i sig, men problemet är att hangarkulturen har vuxit sig så stark att just denna vision av en stor samling passiva människor som tittar på en jätteartist på en jättescen med en jättecola i den ena handen och en jättekartong popcorn i den andra snart är den e-n-d-a kulturpolitiska idé som våra kommuner förmår prestera”, skriver Anders Mildner.

Han varnar för att elefantsjukan stryper gräsrotskulturen:

”Det talas om att sätta staden på kartan. Om att locka stora attraktioner till bygden. Men egentligen kokar allt ner till en enda sak: kultur har hastigt reducerats till något som vid varje givet tillfälle kan räknas, antingen i reda pengar eller åtminstone i antal människor som passerar en spärr.”

I Gävle finns redan Gasklockorna som exempel på att kulturpolitiska visioner hastigt och lustigt kan byta namn till marknadstänk.

Ni kanske minns att Gasklockorna var Folkteaterns baby från början. I dag handlar det lika mycket om att fylla området med rockfestivaler, konferenser, idrottstävlingar, mässor och företagsevent.

”Riktigt så som vi hade tänkt oss har det inte blivit”, säger Folkteaterns producent Ingegerd Herlitz i en intervju i senaste numret av Teaterförbundets tidning Akt.

”Vi ville skapa en plats för konst och demokrati. Vi lät oss inspireras av The Globe i London, en plats där man kan spela teater, hålla seminarier, samverka med högskolor och universitet. Men det har varit lite svårt att föra visionära diskussioner med kommunen”, suckar hon.

Och i Sandviken visste extasen över Melodifestivalen inte till sig. Det var ett jättearrangemang. I jättestora nya arenan. Men sen då? Om inte eventen köar? Blir det återigen snack om att lägga ner Konsthallen när räkningen för driften ska betalas?

Noterar förresten att Arbetarbladets sportchef Stisse Åberg tycker att bandyatmosfären har blivit artificiell och trist i Göransson Arena. Till och med han kan tydligen vara misslynt över en jättearena – om den står i Sandviken.

Det är något kallt med hangarkulturen.

Det blir kallt på Strömvallen i kväll också. Men det blir i alla fall riktig fotbollsatmosfär.