I dag skulle tonsättaren Rune Wahlberg från Gävle ha fyllt 100 år.

Jag kräver inte att ni ska känna till honom – även om jag själv alldeles tydligt minns en kavajklädd musiklärare med vågigt brunt hår och pianohänder.

Jag kräver inte att ni ska fira jubileet.

Men kanske kan man kräva att Gävle Symfoniorkester gör det.

Nog är det konstigt att Konserthuset inte alls uppmärksammar en hemstadens kompositör vars verk spelats över hela världen?

Jag är besviken på Gävle, sa Rune Wahlberg i en intervju 1984. Han tyckte att hans kunnande inte alls utnyttjades i det lokala musiklivet sedan han återvänt till Gävle som pensionär.

Han flyttade därefter söderut och dog i Vänersborg 1999, 88 år gammal.

Ointresset för Rune Wahlberg är inget nytt. Det är en märklig Gävlehistoria som går igen.

Han erbjöd Gävlesymfonikerna sin musik men fick nobben.

De gånger orkestern spelat Rune Wahlberg verkar enligt arkiven kunna räknas på en handens fingrar.

Trots att han var verksam under nästan hela 1900-talet. Trots att verkförteckningen upptar mer än fem tättskrivna sidor med många körverk och sju stora symfonier.

– Pappa blev lite styvmoderligt behandlad. Men han var inte så gåpåig, säger dottern Lisbeth Wahlberg, lika försynt.

Det hade varit kalas om Gävle Symfoniorkester hade hedrat honom på årsdagen, tycker hon.

Rune Wahlberg var pianist och dirigent, utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm och Musikkonservatoriet i Leipzig.

Som tonsättare skrev han klassisk klassisk musik. Han experimenterade inte. Kompositionerna var romantiska, klangrika och sångbara.

”Vänligt för öronen”, är dottern Lisbeths Wahlbergs beskrivning.

Rune Wahlberg var traditionell i en tid som hyllade det modernistiska och radikala. Det var ett problem.

Ungefär detsamma kan dock sägas om Bo Linde – en tonsättare som Gävle gärna skyltar med och vars musik Gävle Symfoniorkester ofta spelar, och även har spelat in på cd.

Så varför inte Wahlberg? Varför måste den evinnerliga visan gå igen?

Okunnighet, förakt, glömska?

Apropå visa förresten så skrev Rune Wahlberg både text och musik till ”Visan om Gerda”. En hyllning till briggen Gerda alltså. Den finns (typiskt kanske) inte återgiven i Gävle kommuns nya stolta Briggen Gerda-bok.

Det känns onekligen konstigt att föra hans talan. Jag har ju aldrig hört Rune Wahlbergs musik, såvitt jag vet (”det har faktiskt hänt att ett stycke spelats i Rådhusets klockspel”, säger Lisbeth Wahlberg).

Däremot minns jag honom som musiklärare och ledare för Kommunala musikskolan i Hudiksvall i början av 1970-talet.

Då hade Rune Wahlberg haft liknande tjänster i flera andra Norrlandskommuner, verkat som kapellmästare och dirigent i Göteborg, konserterat med Stockholmsfilharmonikerna, vunnit utländska tonsättartävlingar och fått verk framförda i USA såväl som Australien och Singapore.

Han fick så småningom statligt konstnärsbidrag.

Kanske i hopp om att bli uppskattad i Gävle skrev Rune Wahlberg symfonin ”Havet”. Den uppfördes i Sandviken.

Ni hör hur visan har gått.

Alla Rune Wahlbergs efterlämnade noter donerades till Stim.

”Därifrån trillar in lite pengar ibland när han spelas”, säger dottern Lisbeth Wahlberg.

Men inga professionella skivinspelningar existerar.

Jag får förlita mig på musikrecensenten Mikael Strömberg som skrev lyriskt om ett framförande i Baptistkyrkan i Sandviken i februari 1984, med Rune Wahlberg själv som pianosolist:

”Vi står upp i bänkraderna och applåderar för det här är romantik med råge – i ordets mest positiva betydelse”.