Filmen ”Ninotchka” marknadsfördes med frasen ”Garbo skrattar”, och enligt samma koncept är ”Solar” romanen där Ian McEwan ler, även om det, i slutändan, är en dödskalles grin.

”Solar” fick sin stund i solen (förlåt) redan innan den gavs ut, när Ian McEwan i en intervju avslöjade att den handlade om global uppvärmning. Om någon författare ska ta sig an den upphettade planeten är det Ian McEwan, vars texter alltid silas genom vetenskapen och som tidigare har visat den ämnesbredd och det allvar som krävs. Förvånande nog är ”Solar” en komedi, en svart fars som visar nya våglängder i McEwans författarskap.

Under det senaste decenniet har Ian McEwan stigit mot den absoluta författartoppen i den anglosaxiska sfären, en färd mot himlen som kanske tog sin riktiga början med den slitna luftballongen i ”Kärlekens raseri” (2000), via mästerverket ”Försoning” (2003), den samtidsundersökande ”Lördag” (2005) och den kondenserade pärlan ”På Chesil Beach” (2007) om en ödesmättad bröllopsnatt. En sådan färd görs inte ostraffad, och inför nya McEwan-romaner slipas knivarna, för att skära vingarna av hans begåvning.

Något som har irriterat mig i kritiken är att Ian McEwan anklagas för att vara för underhållande, att hans böcker rinner ner som hallonsaft en varm dag. En suspekt lätthet. ”Sidvändande spänning har länge setts som en misstänkt dygd i den litterära världen, och vissa kritiker har nedvärderat McEwan som en brödskrivare med elegant prosa”, skriver The New Yorker i en lång profil av författaren tidigare i vinter. En sådan kritik blottlägger allt som är fel med dagens litterära klimat.

I enskilda meningar, hur de hakar i varandra och glider fram friktionslöst, är Ian McEwan oantastlig; han skriver en skottsäker prosa. Hans belackare gläfser efter hur han med olika berättartekniker manipulerar sina läsare. (Manipulation är ett nyckelord i exempelvis kritikerikonen James Woods essä om McEwan i London Review of Books.) En annan kritik finns i att han rör sig över trygg mark.

Tryggheten lämnas definitivt därhän när han väljer att skriva komedi, dessutom en komedi om den globala uppvärmningens framtidshot. I centrum står Nobelpristagaren Michael Beard, en kort och fet man som numera lever på gamla meriter, medan han förför kvinnor på löpande band.

Romanen delas in i tre segment under en tioårsperiod, och när Beard först introduceras för läsaren håller hans femte äktenskap på att krackelera, när hustrun efter hans elva otroheter väljer att inleda en hämndaffär. Michael Beard bjuds in till Spetsbergen, på en resa för att se växthuseffektens härjningar med egna ögon, ett äventyr som bjuder på humormöjligheter. Jag tror knappt mina ögon när McEwan i en farsartad ”Stefan och Krister”-sekvens låter sin huvudperson ute i glaciärens kyla fastna med penisen i blixtlåset.

Karaktäristiskt för Ian McEwans berättande är elasticiteten i hans tidsbehandling, hur avgörande ögonblick kan tänjas ut, betraktas ur olika synvinklar, likt de hängande kulorna i luften i ”Matrix”-filmerna, som i den nämnda luftballongscenen i ”Kärlekens raseri” och den påstådda våldtäkten i ”Försoning”. I ”Solar” är det en olycka som inträffar när Beard återvänder från norr, en olycka som på ett ögonblick ändrar alla förutsättningar. När romanen därefter går in i nästa fas, har Beard, via information som han kom över tack vare olyckan, tagit på sig rollen som världsfrälsare, klimatguru som med artificiell fotosyntes ska lösa klimatproblemet.

Michael Beard är en glupsk, girig, arrogant och självisk man, snudd på psykopatisk, och om det är han som ska rädda våra barnbarn från att koka är det kört. Huvudpersonen kan ses som mänskligheten kompakt sammanpressad i en person, en metafor för hur våra kollektiva tillkortakommanden ger dystra utsikter för att sänka temperaturen medan tid finns. Leendet gränsar hela tiden vid en stelnad grimas.

Möjligtvis är slutet svagare än resten av romanen, men Ian McEwan har skrivit ännu ett mästerverk, en bok som vid en första anblick ter sig uppsluppen men som kontrolleras av hans sedvanliga intellektuella kyla – det krävs mer än global uppvärmning för att tina den frosten.

Fotnot. Vi har recenserat originaltutgåvan. "Solar" finns ännu inte i svensk översättning.

Ny bok

• Ian McEwan

”Solar”

(Jonathan Cape)