Ibland kan vissa klassiska konserter i Gevaliasalen vara väsensskilda. Men det stör absolut inte att skillnaden i komposition och stämning mellan kompositörerna i kväll är så markant. Kändisen Brahms gick ju ur tiden några år innan jordbävningen i San Francisco. Brita Byström lever dock i allra högsta grad. Första aktens två svenska 1900-talsstycken är, trots det skandinaviska sinnet, fullt av hett temperament. Brita Byströms Regndans är väldigt intensiv, men ändå bara en försmak av vad som komma skall.

När kvällens solist, Martin Sturfält, sätter sig vid flygeln och spelar Adolf Wiklunds Pianokonsert nr 2 brakar det igång ordentligt. Han agerar väldigt fysiskt, verkar vara lika besatt av flygeln som pianisten i den Oscarsbelönade filmen Shine. Växelspelet mellan flygeln och orkestern, ledd av dirigenten Andrew Manze, kan beskrivas som passionerat. Sturfälts spel växlar mellan blixtsnabba drillar i det höga registret och ensamma, långa toner i basen. Vid tredje inropningen får den entusiastiska publiken ett extranummer, där Sturfält ömt spelar Chopin.

Efter paus berättar dirigenten Manze en kul anekdot om hur en ung Brams besökte Schumann för att visa upp sin musik. Brahms tredje symfoni är ömsint vackert genomförd av symfonikerna. Framförallt andra och tredje satsen, Andante och Poco Allegro, är tårljuva med sina svepande stråkar. Men det är ändå Sturfälts fantastiska spelande på flygeln i Wiklunds Pianokonsert nr 2 som lämnar det starkaste avtrycket av kvällens tre kompositörer, Brahms får ursäkta.