Vilken är den ultimata sinnesstämningen för att närma sig något så svårförståeligt (för gemene man) som elektroakustisk musik? Ja, det skadar inte att förtränga blueslicks, ignorera reklamradioskval och kasta ut kvintcirkelfilosofin med fostervattnet. Gör man det bjuds man på helt nya världar, vilket Idka:s internationella festival ”Push” visar.

Att starta festivalen på en torsdag gör att publikskaran blir modell mindre, men de som är där bjuds på både visuella och auditiva höjdarögonblick. Inledande duon Moneeo kliver in på en kolsvart scen. Det enda som syns är deras fyra hi-techficklampor som genererar olika ljud beroende hur de rör dem. Det låter dov åska, jetplanstakeoff och mycket annat och man störs aldrig av att det inte finns noter, de små ljuskäglorna är hypnotiska i sin dans på den mörklagda scenen.

Det är sådan den elektroakustiska musiken är: Oförutsägbar och fascinerande för människor med öppet sinne. Michael Larssons visuella lösning med tre projektorer som lyser upp duken bakom artisterna är klockren och han improviserar fram det visuella, och följer musiken i intensitet och lugnare partier. Allra tydligast blir detta i Miss Anki och DJ Ollas stycke, ett perfekt samspel mellan ljud och bild.

Festivalens internationella prägel i dagarna tre innebär att stora namn inom genren finns på plats. David Berezan från Manchester framför högtalarkonserter nere på nya Kulturkiosken. Hårt jobbande bakom mixerbordet skapar han minisymfonier som Cyklo, ett verk skapat av inspelade ljud från hans cykel. Om det låter konstigt? Nej, när man sitter mellan de åtta högtalarna blir det närmast andligt avslappnande. Många av ljuden är förvrängda, sub-basen spinner som en katt i kroppen och ljudet är kristallklart, inte en nyans går förlorad.

Men det är inte bara mixerbord och avancerade dataprogram som finns i konstmusiken på Push. Allra tydligast blir det när Nina de Heney förvandlar sin ståbas till ett rytmiskt lokomotiv parat med flageoletter och gnissel på ett sätt som skulle få varje rockabillyfantast att köra Chevan i diket... Och att dessa erfarna artister håller i workshops och spelar med yngre, gröna förmågor under festivalen är en utmärkt rekryteringsbas för att denna konstform fortlever, frodas och utvecklas. När saxofonisten Jonas Knutson delar scen med femton ungdomar från traktens kulturskolor och Vasas jazzlinje är Spegelns publik mycket stor.

Gävles elektroakustiska kreatörer har byggt upp ett stort kontaktnät över planeten och jag hoppas att detta mischmasch av lokala artister, ungdomar från kulturskolorna och stora artister som plockas in utifrån fortsätter sina samarbeten. Framtiden ser lovande ut.