Till minne av kvickhetens konung
I somras fastnade jag vid en hög loppistidningar på Hötorget, bläddrade i gamla nummer av Vecko-Journalen för att leta texter av kritikern Stig Ahlgren. I år hade han fyllt 100 år.
Stig Ahlgren har varit en förebild, det närmaste Sverige har kommit ordelakingen Addison DeWitt från filmen ”Allt om Eva”. Han har också varit ett avskräckande exempel.
Han kallades ”kvickhetens konung”, vilket också är undertiteln på hans samlade artiklar, en mycket läsvärd volym sammanställd av Gustaf von Platen. Ahlgren gjorde sig ett namn inom arbetarpressen, men sålde sig sedan till högern när han erbjöds chefredaktörsstolen på Vecko-Journalen, det blå flaggskeppet. Hans ledare var måsteläsning för Sveriges kulturintresserade. Där örfilade han upp samtiden, med legendariska beskrivningar som ”tråkig som en påstigande i Alvesta” om författaren Stig Selander och om Ingrid Bergman skrev han att hon ”visades upp för pengar”.
Stilistiskt och kunskapsmässigt var han ett föredöme, men ibland när jag har skrivit någonting mindre trevligt brukar jag tänka på hur han slutade sina dagar. Efter att ha vårdat sin sjuka exfru, skådisdivan Birgit Tengroth som hade hans känslor i ett järngrepp, levde han ensam och bortglömd på ett vårdhem i slutet av sitt liv. Vid hans begravning närvarade tre personer.

































