Tre nya utställare ansluter sig till konsten i Forsbacka Bruk: Cina Autio, Annelie Krantz och Krassimir Kolev. Det är tre konstnärer som befinner sig i olika stadier av sitt konstnärskap.

Annelie Krantz är textilkonstnär från Ockelbo som arbetat i ull i gränslandet mellan textil och bild. Nu prövar hon måleriet, men försiktigt, för de flesta av de former som flockas i hennes landskap tycks fastsydda av trådar i duken. Har hon dränkt sin textil i färg, eller har hon inte vågat släppa måleriet fritt?

Mitt intryck är att trådarna tappar taget efter hand och att former och färger blir friare.

Den stora målningen ”I det svarta” fångar ett landskap, där bakgrundens skog speglas i ljust vatten som en hoppfull öppning. Men ett rött kvällsmoln sprider oro på den klara himlen. De former som i andra målningar är ordentligt fastsydda tycks nu lösta, kanske är de näckrosor, strandade molntussar eller vilsegångna ulltottar; vackert är landskapet på ett traditionellt nordiskt vis.

Det finns även mörkare bilder, sådana som kanske kostat än mer mod att göra – i en målning trängs mörka stammar (eller trådar) mot djupnande skuggor och i en annan tränger också ett hotfullt, mörkrött moln in i synfältet.

Jag kan tänka mig att Annelie Krantz går mot nya uppgörelser med det påträngande mörkret, och det ser jag fram emot. Kanske inte så glättigt i denna glättiga tid, men desto nödvändigare.

Att ge vardagens små gester symbolisk mening är Torsåkerskonstnären Cina Autios specialitet. Några av de verk hon visar har jag nog sett tidigare, men det finns något oföränderligt över hennes porträtt. De handlar om att möta någon, begrunda en annan, smälta en besvikelse, kanske ge sig av, att över huvud taget förstå jaget och världen. Porträttet av det lilla barnet heter ”Någon”. Ja, vad är det att vara någon – är man allmängiltigt anonym, snart uppslukad i den stora världsströmmen, eller centrum i den värld som inte skulle finnas om den inte upplevdes av Någon?

Gestalterna i Cina Autios värld blir stående. En cykel dyker upp som en möjlighet i ett par målningar. Dels frågar sig en gestalt om hon ska cykla igen, dels begrundar en man förbryllat en cykel som tycks sakna något. Målningen heter ”Utan styrning”. Och pojken i målningen ”Inte kul spel” – ska han någonsin växa från Bruket?

Kanske har det med temperament att göra, men jag skulle önska att Cina Autio gav sig in i det som mannen med cykeln inte vågar eller kan, alltså undersöka vad som händer när hennes människor säger: Fan, vi försöker, vi gör det… Jag tänker inte på något glättigt, utan på protesten, på att säga nej. Det är frånvaron av detta nej som gör hennes måleri allt mer stillastående.

Att komma från ett traditionellt bulgariskt måleri till det svenska har ställt Uppsalakonstnären Krassimir Kolev inför stora problem, som han ännu inte löst. Hans realism förknippar man med det forna östblocket – som det väldiga porträttet ”Petrus”, som kunde kommit ur socialrealismen, även om Petrus ansikte vid närmare betraktande har en ljusare och en mörkare sida, något svär mot diktaturens enögdhet.

Han förser sina modeller med tatueringar som är repliker av verk av 1900-talsmästare som Chagall, Klimt och Picasso. Hans modellmåleri är på sitt sätt fulländat, men han måste hitta ett språk som talar till människorna i dag.

Omkring 1970 fanns en hyperrealistisk strömning i USA och en kort våg av klassicism svepte fram under 1980-talets början. De ryska konstnärerna Kolmar och Melamid har undersökt realismens öden, och till exempel målat Stalin med den socialrealistiska konstens musa. Vad jag vill säga är att Krassimir Kolev inte hämtat inspiration ur de olika strömmar det klassiska uttryckssättet tagit. Realism blir inte spännande i vår tid om man inte lämnar ateljén. n

konst

• Cina Autio, Krassimir Kolev

och Annelie Krantz

Forsbacka bruk

Pågår 17/7–15/8