När BP-chefen Carl-Henric Svanberg pratade engelska med Barack Obama som om han var en karaktär ur ”Sällskapsresan”, drog det en kollektiv skamkänsla genom svenska folket. Dålig engelska är en av våra få dödssynder. Men hade vi anledning till Svanberg-mobbandet?

Robert McCrum skriver i en ny bok med titeln ”Globish” om hur ett slags förenklad, rudimentär engelska har blivit ”den världsomspännande dialekten för det tredje millenniet”. Från outsourcade telefonväxlar till skyskrapornas styrelserum har detta nya språk, globish, tagit över och lever parallellt med det inhemska språket. Få bryr sig om att utforska alla nyanser i Shakespeares ordlekar, och nöjer sig i stället med en basal nivå, med eget uttal, som räcker för att göra sig förstådd och skaka hand på en affärsuppgörelse.

Märkligt nog anses det i Sverige finare att prata amerikanska än engelska. Vi ska helst låta som om vi är infödda New Yorkare. Men så har det förstås inte alltid varit, och amerikanskan var en gång lika föraktad som Svanbergs svengelska, och Oscar Wilde skrev spydigt att ”vi har nästan allt gemensamt med Amerika numera, förutom, förstås, språket”.

Jag läste nyligen en popkritiker som gjorde sig lustig över schlager-vinnaren Lenas engelska uttal. Bryr sig någon längre om sådant? Ja, förutom till storstaden inflyttade lantishipsters, som är livrädda att deras uttal ska avslöja smutsen under naglarna.