För min del, inte genom sina predikningar men genom sin älskliga person.

Carl-Adolf Murray omfamnar livet och livet har omfamnat honom. En man som fortfarande pinnar på längs vägen, pigg till kropp och själ. I huvudet: glasklar.

Jag har aldrig träffat Carl-Adolf Murray. Men det är så här han porträtteras i en ny film som premiärvisades för hemmapublik i Gästrike Hammarby i går (och som förmodligen så småningom kommer att visas också i SVT). Förstås med huvudpersonen, i dag 98, på plats.

Carl-Adolf pinnade på så att Gävlefilmaren Ingela Östlund knappt hann med under inspelningen. Vi ser honom ta spadtag i trädgårdens blomsterrabatter och vattna krukväxter i sitt varmt gulmålade kök.

– 35 år som pensionär, skrattar han.

– Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få ett så långt liv.

Östlund följer Carl-Adolf Murray i vardagen, när han reser, medverkar som talare, besöker platser där han växt upp och bott.

97-åringen rusar nyfiket uppför trapporna till sitt gamla läroverk i Hudiksvall; kan du visa mig rektorsexpeditionen, unge man, aha, här fick jag smaka rottingen en gång.

97-åringen står på balkongen till stiftsgården i Undersvik. På samma plats där han som konfirmationspräst spanade efter olydiga flickor och pojkar i natten.

97-åringen visar stolt upp sitt kulturhistoriska arkiv. Utställningarna och föreläsningarna som han genom åren arrangerat i Gamla Stenhuset i Gästrike Hammarby har blivit berömda.

Genom huvudpersonen skymtar något av 1900-talets historia. Carl–Adolf har bevarat en sagobok med nazistisk propaganda som han köpte som student i Berlin före kriget. ”Dra åt helvete” utbrister prästen plötsligt, ja faktiskt, vid tanken på det ohyggliga.

Några eftergifter för åldrandet: hemtjänsten knackar på för att leverera plastförpackad köttgryta. Och han trivs bäst med att sova hemma; i rummen finns minnet av hustrun Märta.

Men en film om prästen Carl-Adolf Murray måste förstås också handla om kyrkkaffe och biskopsvisitation, psalmer och bibelord. Hans sammanhang är religiöst, till största delen. Så är det bara. Hans kristna tro kommenteras inte. Den bara finns där. Den är Carl-Adolf Murray.

Det är inte stötande för porträttet, men känns till slut lite instängt med alla kyrkor, prästkragar och milda församlingstanter och farbröder och pulverkaffe till hembakade chokladrutor.

Kanske har jag uppehållit mig onödigt mycket vid ålder? Carl-Adolf Murrays respektingivande ålder. Men det är ju i relation till den som vi får själva upplevelsen, av en människas vitalitet och livsglädje.

Kommer han att få se de växter han planterat till nästa år? Någon kommer åtminstone att göra det. Men han vill gärna ha en dag till, och en dag till, och en till…

I ”Livet som gåva” återkommer klockor och timglas som symboler. Dock förtjänar den att betraktas som ett förlängt reportage snarare än dokumentärfilm (där ibland hundratals filmtimmar och många år har ägnats projekten). Med lite åtstramning, lite sax i predikstolarna, kommer svenska tv-tittare att häpna över denne Carl-Adolf Murray som inte tror att något gyllene himlarike med änglar väntar, nuet är gåvan vi får.

I filmen, i den allra vackraste hyllningen till livet tar en gammal man av sig skjortan, sträcker ut sig i en fåtölj och blottar bröstet för solens strålar som flödar in över balkongen.