Förlagen som refuserade J.K. Rowling skäms naturligtvis. Likaså de som hävdade att Virgin Records var en dagslända med ett opassande firmanamn. Eller de inom den lilla danska staden som hävdade att rockfestivalen skulle ruinera kommuninvånarna.

Men ska motståndarna hånas? De tänkte logiskt. De hade svårt att se det hela realiserat. Det var ju trots allt bara en eller ett par personers verk. En idé bland tusentals idéer. Man skulle kunna säga att en bra idé inte är någon bra idé förrän den börjar generera mer intäkter än kostnader. Men det är inte riktigt sant. En bra idé kan växa och få form genom att den får anhängare. Anhängarna hakar på för att de känner suget, de känner att de kan tjäna något på att vistas nära den pågående processen.

Jag tror att Gävle som kulturhuvudstad var en lysande idé. För en trakt med hög arbetslöshet hade det betytt mycket att stå i fokus för Europas blickar under ett år. Det hade inneburit mycket för turistnäringen och investeringsviljan, men framför allt hade kommunen med omnejd säkerligen fått utgöra ett kreativt centrum för barnkulturen.

Problemet för Gävle som kulturhuvudstad 2014 var nog att man inte lyckades med att:

a) Ge visionen en tilltalande symbol.

b) Få alla att förstå att de tjänade på evenemanget.

Vad hade hänt om den tilltalande rubriken ”Kulturell allemansrätt” till exempel försetts med underrubriker som ”Alla ska få chansen att spela i ett band”? Hade det inte varit svårare att säga nej? Skulle inte varje medborgare fått en chans att uppleva att kultur var till för henne och hennes egen utveckling? Kanske borde lobbyingarbetet rentav ha börjat på gräsrotsnivå. På förskolan, på grundskolan, på fritidsgårdarna. Vägen till de vuxnas hjärtan går via barnen …

Det var tydligt att medierna inte förstod vad de tjänade på evenemanget. Som debatten utvecklade sig blev det inte ”vi mot dom” (Gävle mot de andra kommunerna), utan ”vi mot oss själva” . Det vill säga medierna gick inte igång på idén om kulturhuvudstad 2014 utan upptäckte att dramaturgin låg i att ifrågasätta idén, och framför allt arbetsgruppen med Anna-Karin Ferm i spetsen. Alltså, medierna tjänade på själva debatten och inte på sakfrågan.

Hur kunde det då gå så snett?

Helt enkelt för att det är svårt att sälja in idéer och investeringar. Arbetsgruppen med Öström, Ferm, Lindfors, Strömberg et consortes är inga dumskallar. Tvärtom är de intelligenta, kreativa, äger förmågan att tänka nytt och har dessutom drösvis med kontakter. Problemet kanske var att de brann för mycket för kulturen och glömde bort att politiska beslut drivs igenom på en annan arena – opinionsbildningens. Säljande handlar i dag inte bara om engagemang, utan även om beräkning. Det gäller att nå fram genom att plantera positiva kodord i mottagarens hjärna. Och det gäller att få medierna med sig. Om de vill sparka måste de få sparka.

Kampanjen i sig var nog bra. Det som gick fel gick fel i själva uppkastet. Man var inte medvetna om vad man säkerligen är medvetna om i dag: Investeringar och idéer är svåra att sälja in.

Så låt oss nu ta detta nej som en positiv lärdom. Och gå vidare. Det finns tusentals idéer som ligger där framme och väntar på att realiseras och bli föremål för investeringar.

Vi må vara tröga, nejsägande och bittra Gävlebor. Men vi vill väl något mer än att bara spara pengar?