Bakom det svarta skynket finns råmaterialet till framtidens instrument. Per Samuelsson och Iréne Sahlin, som tillsammans utgör konstmusikduon Moneeo, drar undan skynket till sitt förråd av prylar som kan tänkas låta bra. Där ligger allt från en gammal leksak till sensorer.

Närhelst de ser någonting som har potential att ha ett spännande ljud, lägger de prylen i förrådet i väntan på att den någon gång ska få göra entré i en av deras kompositioner.

Om vi påminner om att Moneeo förra sommaren hade en underjordisk konsert där de, tillsammans med Mikael Strömberg, spelade på stadens brunnar och avlopp, förstår ni att i stort sett vad som helst kan hamna bakom skynket.

– 70 procent av det som ligger här kommer vi inte använda.

Men om vi drar för skynket igen, och tar allt från början, så leder vägen till Moneeos arbetsplats upp för en knarrande trappa.

Dörren öppnas till vad som har varit en klassisk replokal, där bland andra Di Leva har spelat, men som var ett förråd när Moneeo tog över och fixade upp stället.

– För oss som jobbar med kultur är det svårt att hitta lokaler. Är det till kontor eller verkstad? frågar hyresvärdarna. Äh ... lite både och, svarar vi.

Vad som sedan väntar beror lite på var i processen de är. När vi är på besök är det under en ostökig period, men om de håller på att förbereda ett gig kan det vara svårt att tränga sig förbi stora projektionsdukar, som när de försökte återskapa Spegelns tolv meter breda scen på golvet.

– Det beror på vad vi gör för tillfället hur det ser ut här. I dag är det tomt, men när vi repar kan det vara fullt och när vi bygger instrument är det fullt med borrar och sågar.

En av de första saker en besökare ser är just ett par egenbyggda instrument i form av gula plaströr som hänger på väggen. Under, jämte en hysteriskt grön vattenkokare, vilar någonting som ser ut att vara en bomb, men som förmodligen är något slags motvikt. Per Samuelsson vet inte själv – ”jag köpte den av en italiensk gubbe som inte kunde engelska” – men tycker att de små blykornen inuti har ett coolt ljud. Det är som Pippi Långstrumps sakletande med endast öronen som guide.

Två arbetsstationer intill varandra är fyllda med datorer, skärmar, sladdar och klaviatur. Där sitter de bredvid varandra och skapar musik under dagarna.

– Den här lokalen är bara en av våra arbetsplatser, ska sägas. När vi är ute och spelar har vi vår arbetsplats där. Exempelvis hos kolleger i Amsterdam. Men det här är basen, säger Per Samuelsson.

– Vi brukar kalla det högkvarteret, flikar Iréne Sahlin in.

Har ni arbetskläder?

– På scenen har vi arbetskläder, kan man säga. Ibland väljer vi dem själva och ibland väljer andra dem åt oss. Och när vi riggar så har vi arbetsbyxor. Om någon såg oss då skulle de kanske gissa att vi är snickare.

Vad kan man göra för att det ska vara lättare för kulturskapare att hitta lokaler?

– Vi önskar att det fanns ett kulturhus i Gävle ungefär som Brewhouse i Göteborg. Som Vävaren fast för flera, ett ställe för kulturutövare att samlas på. Den fastighets­ägare som fixar ett sådant hus kommer att få uthyrt direkt.

Trots den drömmen, och trots att lokalen gärna fick vara större, är de eniga om att detta är den bästa arbetsplats som de har haft hittills. Om de inte är nöjda finns det inte någon chef som tvingar dem att vara kvar.

– Eftersom vi är våra egna så kan vi skaffa oss den arbetsplats vi vill ha. Och är vi inte nöjd med den har vi själva möjligheten att göra något åt den.