Tonen för resten av föreställningen sätts direkt – en bisarr dekonstruktion av våra klassiska sånglekar.

Projektet Residans drivs av bland andra Musik Gävleborg och är till för att stärka folkmusiken och folkdansen. Förra årets ”Polskans historia i Sverige” följs nu upp av ”Dans med vuxna”, där koreografen Carl Olof Berg har dragit brallorna, bokstavligen, av sånglekar som ”Små grodorna” och ”Räven raskar över isen” och tittat vad som finns där under. På samma sätt som barndomens sagor i vuxen ålder förändras när man förstår hur sjuka de var, förändras också bilden av dessa sånglekar när de ses genom Carl Olof Bergs filter.

Föreställningen uppehåller sig mycket kring hur vi med sånglekarna ”fostras in i vuxenheten”, en normbildande process medels dansskutt. Elementet av tvång finns också ständigt närvarande. Hur det sociala trycket får oss att dansa med i de löjliga rörelserna. Jag minns hur jag och en barndomskompis dansade runt midsommarstången med sammanbitna ansiktsuttryck, föga roade.

I ”Bro, bro breja” byts han/hon i den kärestas namn ut mot ”hen”, vilket med blott en liten bokstav sätter fingret på att vi redan som småttingar förväntas veta om vi vill ligga med pojkar eller flickor när vi blir stora. Och i ”Huvud axlar knän och tår” uppmärksammas att texten ignorerar en stor del av kroppen – den mest spännande delen – genom att dansarna motvilligt i liderlig slow motion drar händerna över kroppen på väg mot knäna. Dansen som en första fysisk tillåten kontakt markeras av ett komiskt tafsande.

Att dra in publiken i en föreställning är ett billigt knep, kriminellt överanvänt av slappa regissörer och koreografer, likaså är naken hud på scenen en kittling som för länge sedan har slutat kittlas och nu bara är irriterande klåda. Men just elementet av tvång och obehag i sånglekarna ger de strippande dansarna i publikraderna relevans i just denna föreställning.

Idén bakom ”Dans med vuxna” är briljant, så full av potential att jag tycker att så mycket mer hade kunnat göras av föreställningen. Vissa partier stökas bara förbi och hur de passar in i helhetens pussel går åtminstone mig förbi. Ändå är ”Dans med vuxna” en lyckad svängom med de gamla sånglekarna som får oss att se dem i ett nytt ljus. Kulturarvet behöver tas ut ur garderoben ibland och skakas om för att veta vad som är värt att behålla och vad som kan kasseras. Och så har ”Dans med vuxna” någonting som fler dansföreställningar kan behöva: en stor dos humor.Kristian Ekenberg