Men ”Manta” är lika mycket en performance som en dansföreställning, med dansaren och koreografen Héla Fattoumis utforskande av slöjan i centrum. Som barn såg hon släktingar med slöjor i Tunis, och som vuxen införskaffade hon själv en för att förstå dess makt i den islamska kulturen. Var hon själv står i frågan blir tydligt i föreställningen, stundtals väl tydligt. När hon infångad i den, med munnen tryckt mot tyget, kippar efter syre behöver man inte fundera på vad hon vill säga.

Innovativt använder hon slöjan för att få fram sitt budskap. Briljant är det när hon smälter, likt ett stearinljus, sjunker ihop inuti sin niqab. En lika glimrande användning är när hon dansar framför en skarp strålkastare – tyget blir transparent, som en brun rök som virvlar runt konturerna av kroppen därunder.

Genom hela föreställningen återkommer sekvenser där det är svårt att föreställa sig hur kroppen ser ut under tyget, ja det är rentav svårt att veta om vi ser hennes rygg eller framsida. En effektfull gestaltning av hur kvinnan försvinner under slöjan när de mänskliga uttrycken blir oläsbara.

Koreografi om att vika tvätt låter som en rolig idé, men blir en övertydlig metafor, dessutom tveksam eftersom hushållets slavande inte är en boja enbart för kvinnor i slöja. De långa avsnitten med filmer och i synnerhet text på en bildskärm tillför inte något, möjligtvis med undantag för den inledande Google-sökningen som ger grunderna till slöjans värld.

Till slut faller slöjan och Héla Fattoumi sjunger, iklädd västerländska kläder, James Browns ” It’s a man’s man’s man’s world”. En låt om att världens alla framsteg står mannen för men att allt vore värdelöst utan kvinnan. En kraftfull avslutning på dansant debattartikel som hade mått bra av fler nyanser.