Jag hade alltså ännu inte börjat skolan den där dagen när jag och storebrorsan hoppade i hans säng, euforiska till Perssons pack, och han ylade ovanför dånet:

– Lyssna! Så här bra kan man inte skriva!

Nähä, tänkte jag, och upptäckte för första gången att det fanns ett skrivande. Jag minns de första textrader som följde på brorsans kommentar och som därför brändes in i mig: Säg ingenting, jag vet vad det är, du sitter fast i en annan affär.

I många år efteråt såg jag ett väldigt och av mytiskt ljus upplyst Domus framför mig när de där raderna dök upp. Hur fan hade kvinnan lyckats fastna i en affär? Och vad betydde det egentligen? Jag tänkte att orden måste rymma en annan, gåtfull innebörd som gick mig förbi. När allt till sist föll på plats hade min bild av såväl matbutiken som den mänskliga affären genom korsbefruktningen förärats en slags märklig djupdimension, som den för övrigt fortfarande bär med sig.

Så där var det ofta: delar av Per Perssons textuniversum och världen utanför växte jämsides för att vid vissa tillfällen, allt mer frekvent med tiden, mötas: jätteekar som lutade sig mot varandra och lät drömmarnas fåglar bygga bo i den gemensamma kronans förtätade grönska. Jag växte upp med Perssons pack.

Jag var ett sådant barn om vilket man säger: han växte upp för snabbt. Det gällde inte bara mig. Min bästa kompis och granne gjorde det också. Tidigt förvandlades vi båda till små, lite sorgsna vardagspsykologer, ständigt inbegripna i cirkulära, känslomässigt lyhörda samtal liknande de som våra mammor och deras väninnor kunde föra sena kvällar under spisfläkten.

Jag kommer alltid att vara tacksam för att Per Persson ledde oss två genom det där vuxenblivandet, liksom Vergilius ledde Dante genom helvetets trapp och upp på skärseldsberget. Vi lyssnade på honom konstant från det att min brorsa invigde mig. När människor skrek omkring oss vred vi upp volymen. När vi var ensamma. När vi skulle sova. Om och om igen samma skivor på kassettband: Äkta hjärtan, Kanoner och små, små saker, Kärlek och dynamit, Längre bortom bergen.

Åren gick. Brorsan började gymnasiet, hade blivit punkare, kom hem sent på nätterna när han överhuvudtaget kom hem. Hängde på konserter. En gång berättade han att Per Persson pekat på honom i publiken och sagt:

– Du ska få ett sexpack efter spelningen!

Brorsan berättade också andra historier för mig och min kompis, på det sätt som, förstår jag nu, han gärna gjorde: med krydda. Som den om att låten Fribacka väg egentligen handlade om byn Fridsbacka nära oss. Namnet till trots. Per Persson måste bara ha slarvat lite med den rudimentära faktakontrollen, tappat bort ett d och ett s.

Historien om sexpacket var säkert sann. Scenpersonen Per Persson var så där. Är så där. Teatral. Första gången jag såg honom live hade jag själv kommit upp i gymnasieålder. Det var en kallsvettig upplevelse. Jag kunde omöjligt få ihop den där frontfigurens larviga rockstjärneposer med den ständigt mässande rösten i min bergsprängare hemma: blottad, självrannsakande, aldrig på allvar självromantiserande (aldrig utan ett litet leende av medvetenhet), sorgsen men värdig inför livets jävligheter.

Var det den där sammandrabbningen som fick mig att till sist ge luft mellan Perssons pack och mig? Nej. Så vad var det då?

När jag nyligen talade med Per Persson beskrev han hur det går till när han skriver sina låtar, hur han blir en annan. Det handlade inte om något koketterande. Han ville bara förklara det självklara: att ett jag är flera, och det som skriver är inte nödvändigtvis det mest sanna. Tvärtom.

– När man gör sångerna måste man ta sig ned i en annan värld. Men hade man varit där alltid så skulle man ha dött.

Jag, min brorsa och min bästa kompis har varit där väldigt mycket. Och det som Per Persson sade gäller oavsett om man som han skrivit låtarna eller som vi med hela oss själva upplåtit oss åt dem: i den där världen dör man till sist, förtvinar. 

En gång ledde Per Persson oss genom en för tidig vuxenhet: genom trasiga relationer, tomma plånböcker, klasshat, lojaliteter och brutna löften. Nu leder han i stället tillbaks ned i ungdom och barndom. Ibland återvänder jag dit, men oftast försöker jag hålla det på säkert avstånd.