Men mitt möte med Ambjörn var med honom som filmare när jag höll i en textworkshop på Filmhögskolan i Göteborg. Jag visste inte vilka Den svenska björnstammen var eller att han höll på med musik överhuvudtaget, det var min 13-åriga dotter som informerade mig eftersom de sjungit en av deras låtar på musiklektionen i skolan.

Jag fastnade för hans texter som är poetiska, filosofiska och allt annat än förutsäg-

bara. Det krävs mod till det, att inte forma sig efter världens vägar utan skapa egna

i stället.

Då hade vi ett spännande samtal om drömmar som är lika verkliga som verkligheten och om huruvida det finns parallella verkligheter eller om det vi ser är det enda som existerar. Ingenting är självklart.

Ambjörn berättar att han, när han var 16 år, fick en hjärntumör.

Det började med att han blev täppt i näsan men då trodde han bara att han var

allergisk. Han uppsökte olika läkare och man talade om att han behövde opereras.

”Det märkliga var att ingen sa det rakt ut, utan man kallade det andra saker. Det var när jag var hos tandläkaren efter operationen, hon hade fått ett meddelande att jag hade haft en hjärntumör, som jag fick höra det”.

Han berättar att det var en lång svår operation. Han gick ned åtta kilo i vikt och var svag långt efteråt.

Jag frågar honom om han var rädd någon gång under den tiden.

”Nej, inte rädd. Jag tror inte jag riktigt fattade att det var farligt.”

I dag har han nedsatt känsel i ansiktet eftersom de var tvungna att klippa av en nerv för att få bort tumören och hans luktsinne är helt borta.

”Jag har i och för sig inte känt lukt på väldigt länge men jag är lite ledsen att jag inte kan få tillbaka det. Det påverkar ju smaken också. Jag känner bara salt, surt, sött och beskt.”

Han är uppvuxen i Norrköping, där han gick en Waldorfskola. Efter det gick han på en folkhögskola för fysisk teater utanför Gnesta. Han har spelat gitarr sedan elvaårsåldern men det var på folkhögskolan som han började göra egna låtar och spela tillsammans med andra.

Som 18-åring blev han inkallad att mönstra, men skrev då ett brev till Pliktverket och talade om att han inte tänkte komma eftersom han inte tror på våld som en väg att lösa konflikter. Han blev då polisanmäld och det hela ledde till rättegång. Ambjörn tackade nej till advokat eftersom han ville föra sin egen talan.

”Jag tryckte upp ett häfte med min brevkonversation med Pliktverket och gav ut den till folk. Så skickade jag ut ett pressmeddelande och bjöd in alla mina vänner till rättegången.”

Han berättar att han fick frågan om han erkände brott, men att han svarade att han erkände sin handling men att den inte var något brott.

”Jag fick 400 kronor i böter”, skrattar han. ”Men de betalade Norrköpings Fredsförening.”

Han funderar lite och fortsätter;

”Det var spännande att se hur rätts-

väsendet fungerar och skönt att vara åtalad för en handling som jag kände att jag kunde stå för. Det jag tycker är konstigt är att så många nämndemän är politiskt tillsatta. Det borde förhålla sig till hur lagen är skriven och inte hur folk står politiskt”.

Efter folkhögskolan blev han involverad i ett dansprojekt som tog honom till Europa, där de gjorde en film baserad på föreställningen om en nedlagd aluminiumfabrik i Italien, och sedan vidare till Sydamerika.

Han hade funderat på att göra film ett tag och det var i Bolivias vita saltöken som hans första konkreta filmprojekt började ta form.

”Jag vill nog inte riktigt påstå att film är lättare än scenkonst, men jag tyckte att det kändes väldigt befriande att göra film efter att ha hållit på med scenkonst för att man helt plötsligt kunde hoppa i tiden. Och att man med små medel kan göra mycket.”

Jag frågar vad som har förändrats nu när bandet slagit igenom.

”Det har öppnat nya möjligheter och framför allt så kan vi leva på det vi gör.”

Men varför, tänker jag, mitt i denna framgång, söka till filmhögskolan? En helt annan riktning?

”Filmprojekten i Den svenska björnstammen är grupparbeten precis som musiken. Men alla i Björnstammen drar ju åt lite olika håll hela tiden och jag tycker att det är i det mötet som det händer nåt spännande. Jag var mer intresserad än de andra, så jag ville söka mig till ett sammanhang där folk höll på med just film.”

I sina filmer jobbar han i gränslandet mellan fiction och dokumentär.

”Just nu vill jag skapa något litet som är ordentligt genomarbetat, jag vill ge det tid, låta varje del vara intressant i sig.”

Han berättar också att han vill experimentera med visningsformatet.

”Vägarna som finns där man når ut med film i dag, som biografer och festivaler, har fått för stor makt. Det känns som att man måste hitta kanaler så att man kan nå ut bredare. Det finns möjlighet att visa saker i nya format och former.”

Vi pratar om alternativen, som Youtube och Vimeo, där man kan få många tittare.

”20 000 har sett Björnstammens film ’Ett fel närmare rätt’ som släpptes i samband med skivreleasen.”

Han konstaterar att det blir mer som reklam, en investering som inte ger rena pengar tillbaka.

Det blir såklart ett problem om man ska göra en större film som kostar mycket pengar.

”Plus att det blir lätt så att det får mindre värde om det är gratis”, säger han.

Det där är intressant tänker jag, att värdet av produkten påverkas av vad den kostar eller inte kostar.

Vi pratar om värden i samhället i dag.

”Anledningen till konflikterna i världen är att det saknas förståelse”, säger han med en självklar enkelhet.

Det är bland annat därför han gör film, fortsätter han, och musik, för att försöka förklara och uttrycka saker som man inte kan uttrycka med något annat, för att försöka förstå.

”Samhället blir mer och mer sårbart, alla måste egentligen kunna lita på alla för att det ska fungera.”

”Vissa tror att allting kommer att gå åt helvete och det gör att folk blir rädda, samhället blir mer stängt och kontrollerande. Jag tänker att vi är inne i en era där det blir mer och mer kommunikation, vilket öppnar för att det inte ska bli så. På internet har ingen kontrollen.”

Men så talar vi lite om Google och att de till exempel scannar igenom folks mejl för att kunna skräddarsy reklamen för olika användare.

Men han verkar inte oroad.

”Stora företag blir oflexibla till slut, det gör att de inte kan hänga på tåget.”

Han har en ”feeling” av att det kommer att bli bättre, säger han.

Jag kommer att tänka på en textrad ur en av deras låtar.

”Känner du lyckan genom sorgen ...”, och jag hoppas att han har rätt.

Filippa Pierrou