”Det här är ju skandal”, säger en av arrangörerna.

”Det går inte att räkna med Hedesundaborna på sådana här saker”, menar han.

”När det är folkmusik, då kommer de. Och för ett tag sen hade de några som sjöng Cornelislåtar, då var det jättemycket folk här. Men det här...”

Han nickar menande ut över lokalen.

”Jag tror folk tänker liksom, oooh, poesi? Det verkar… svårt”, säger han och garvar.

Och tja, det är ju inte så mycket folk inne i huset i Skaparbyn i Hedesunda. Bortsett från arrangörerna och er utsände: bara två stycken faktiskt. De verkar å andra sidan rätt muntra. De har båda ljust grånat hår. Han har lite längre än henne, och dessutom ett ljust grånat skägg. Båda har även grå t-shirtar med olika hästmotiv tryckta över bröstet. Lite senare kommer det två personer till.

Vi har samlats för att åka på rymdfärd. Eller nåt. Jag har ingen aning om vad som ska hända egentligen. Men det stod så här på affischen:

Esrange 3.0.

Dags för avfärd mot yttre rymden!

Tillhör du de klentrogna som tror att detta bara är ett skämt? Du kommer att bli ­förvånad…

Och det vill man ju inte missa.

Jag hälsar på Reza Rezvani, som är vår kapten. Han är poet. Har varit det väldigt länge, eftersom han tydligen debuterade redan som tolvåring. Och han inleder med en ”tolvordsdikt”, en genre han uppfunnit själv. Det går ut på att han tar andras texter, denna gång olika texter från en hemsida om kosmologi, delar upp dem på tolv kolumner, blandar dem och lägger ut dem igen halvt på slump, plus skriver till en del eget material. Lite som tolvtonsmusik, lite som cut-up-teknik, och så lite eget också.

Det är en ganska lång dikt som Reza läser högt ur sin svarta pärm. Mannen med skägget sitter snett framför mig. Jag ser att han blundar hårt. När Reza läst färdigt sin märkliga slumpdikt säger kvinnan bredvid skägget: ”Jag förstår precis vad du menar!”.

Sen tar vi fika.

Men det här är bara uppvärmning, för när vi har fikat klart och åter tar plats vid borden i det vindlande skaparbyhuset, det är då själva uppskjutningen sker.

Vi blir åtsagda att blunda. Vi bli uppmanade att för en stund begrunda varats oändliga mångfald, som vi vet så lite om, och hur vi är förbundna med det. Vi blir påminda om hur vi själva är en droppe i ett hav som är jorden, som i sin tur är en droppe i det hav som är solsystemet, som är en liten, ­liten del av vintergatan med dess 400 miljarder stjärnor och så vidare och så vidare.

Vi uppmanas hålla hårt i stolarna och ­föreställa oss hur vi svävar iväg på dem. Upp genom taket, och vidare upp.

Vi uppmanas försöka bli varse de oerhörda hastigheter vi rör oss i. 800 kilometer i timmen runt jordens axel om vi försöker snurra lika snabbt som Sverige. Det dubbla om vi står ovanför en punkt längs ekvatorn. 100 000 kilometer i timmen runt solen. 900 000 kilometer i timmen som vi färdas med solen kring Vintergatans centrum. Och ännu mycket fortare som hela Vintergatan exploderar utåt, fortfarande. The Big Bang är inte slut, utan fortsätter hela tiden.

Jag håller i stolen och blundar säkert lika hårt som mannen med hästtröjan.

Reza börjar dra paralleller mellan universum och vårt inre, våra tankar, känslor, förträngningar och så vidare. Jag tycker det är onödigt. För det är lite spekulativt, och hur som helst kan vi inte komma längre än till att det är metaforer, medan universum ändå är en gåtfull, men konkret, realitet.

Men jag grälar inte med honom, inte ens inombords. För jag är väl på sätt och vis i någon sorts halvhypnotiskt tillstånd, fullt upptagen med att kryssa fram genom nebulosorna på min stol. Reza påpekar hur lite av universum som är observerbart. Mindre än 5 procent är saker vi kan känna igen som atomer. Resten benämner vi, i brist på bättre: mörk energi och mörk materia. Om detta vet vi inget.

”Nu säger ni kanske att den där Reza Rezvani bara är en bluffmakare och bedragare, vi har i själva verket inte rört oss ur fläcken”, hör jag Reza säga.

Och det är ju sant. Men, som han själv påpekar, det är också sant att vi faktiskt rört oss, genom universum, i dessa hisnande hastigheter. Och att vi gör det varje dag. Bara det att vi i vanliga fall bara tar det för givet.

Det lär till och med vara så, åtminstone enligt filosofen Derek Parfit, att av alla tänkbara initiala förutsättningar innan Big Bang var det mindre än en chans på en miljards miljard att ett universum skulle skapas som skulle vara så komplext att det kunde ge upphov till liv.

Och som Wittgenstein skrev någon gång, så är det inte hur världen är som är det mystiska, utan att den är.

Man kan slå ifrån sig och säga att det låter flummigt (och det gör det ju också) men det här är faktiskt, hur man än vrider och vänder på det, ett tillvarons mysterium.

Och det kan väl vara värt en del att få begrunda det en torsdagskväll i ett spektakulärt hus i Hedesunda, med en iransk poet, några arrangörer, och några få andra ­intresserade.