Det var förra sommaren och det måste väl ha varit i augusti antar jag, för det var en kräftskiva. Det var i Lingbo, eller någonstans i närheten, och idylliskt. Mycket kor runt omkring. Kulörta lyktor i en stor lada. Folk jag inte kände, jag hade ganska nyligen träffat den här tjejen, och det var hennes kompisar, jag var här för hennes skull mest kanske. Men de var alla väldigt välkomnande och trevliga, det var fint.

Det var till och med lustiga hattar på den här kräftskivan, och lekar, och snapsvisor. Många snapsvisor. Det mörknade.

När kräftorna och pajen var slut och det hade mörknat och vi hade plockat ur ladan och gått in till ett mer bekvämt bostadshus och suttit och häckat ett tag och det hade verkat, under ett litet, litet tag, som om allting skulle ta slut för i kväll, kom den här tjejen som jag just hade träffat med en idé: Kan man ta ett kvällsdopp någonstans här? Javisst, svarade en kille, jättefint ställe, det är en bit att cykla förstås men.

I nästa stund cyklade den här tjejen, den där killen och jag genom augustinatten. Efter en smärre evighet kom vi till en brygga. Den här tjejen och den där killen kastade ifrån sig cyklarna, slet av sig kläderna och kastade sig, jublande och nakna, ner i vattnet. Själv stod jag kvar på bryggan och knäppte långsamt upp min skjorta, knapp för knapp. Usch. Det var ju rätt kallt.

Det tog ett bra tag, men till slut hade jag lyckats få av mig alla kläderna i alla fall. Men jag har ju en aningen mer försiktig stil när jag ska hoppa i vattnet. Vi kan kalla den millimetermetoden. Den tillåter ens kropp att för varje millimeter kontrollfråga hjärnan om det inte ändå är lite för kallt? Kanske är det dags att avbryta den här riskabla operationen?

”Kom nu då, det är jätteskönt”, hörde jag den här tjejen och den där killen ropa. De var långt borta nu, man såg dem inte längre. De garvade. Jag satt naken på bryggan med sjövatten upp till anklarna och var inte riktigt lika road. Jag kom inte längre än så.

När vi till slut cyklade hem undrade jag vad jag hade tänkt på egentligen. ”Nattdopp”, det låter fantastiskt, men egentligen ville jag ju inte bada. Jag ville ju bara sitta kvar i stugan och lyssna på den där nya låten med Jay-Z och Kanye West på Spotify, den med Otis Reddingsamplingen.

”Tycker inte du om naturen”, frågade den här tjejen mig när jag klev upp nästa morgon.

”Nej, jag tycker om kulturen”, svarade jag.

Hon trodde inte riktigt på den uppdelningen. Gjorde kanske inte jag heller, men den låg så bra i munnen. Jag tror jag hade läst någonting om en sådan uppdelning i någon av Johan Hakelius böcker (”Döda vita män” och ”Ladies”) om engelska excentriker. Han sade, om jag minns rätt, någonting i stil med att Sverige var ett naturland, medan England var ett kulturland. Vilket låter precis som ett påstående som man skulle kunna problematisera på längden och tvären, men som kanske på djupet ändå innehåller något väsentligt.

I England har man ofta gjort själva naturen till kultur. Tänk på en engelsk park. Små kullar, dalsänkor och slingrande bäckar med högvälvda broar. Till och med döda träd. Men grejen med de där döda träden är att de är inplanterade. Naturen ska ge ett sken av vildvuxenhet, men är i själva verket lagom hårt kontrollerad av människan. Alltså kultiverad. Alltså kultur.

Det kan jag tänka mig som ett utflyktsmål. Men helst inte svampplockning i en okultiverad blandskog. Inte någon lång stund i alla fall. Jag väljer i vilket fall som helst stad före land de allra flesta dagar i veckan.

Så har det inte alltid varit. Det har gått i perioder kan man säga. När jag var barn bodde jag på Island. Medan våra föräldrar jobbade ute på åkrarna där var jag och min granne fullkomligt fria ungar. Vi hängde i de yttersta fingerspetsarna på berg över höga raviner och sprang omkring bland kokande gejsrar helt själva som om det inte fanns någon morgondag. När vi så småningom flyttade till en villamiljö utanför Gävle blev livet helt annorlunda. Jag började tillbringa en hel del tid med tidiga tv-spel och hemdatorer – alltså i kulturen.

När min klass en gång fick köra handuppräckning om vi ville bo på landet eller i storstaden var jag den enda som föredrog storstaden. Alla andra ville ha den röda stugan med vita knutar och barrskog i bakgrunden. Det är ett starkt påbud det där med att man ska gilla naturen i Sverige.

För att krångla till det extra mycket började jag gilla naturen igen i tolv-trettonårsåldern. Och det kom via kulturen. För det var när jag och en kompis läste ”Sagan om ringen” och blev ganska besatta av alla de här naturvandringarna och ville vara små hober själva och sitta ute i naturen och röka majspipa som Gandalf grå som vi drog oss ut i vildmarken igen. Vildmarken för oss var ett vindskydd i skogen mellan Högbo och Valbo där vi kunde bo i veckor i sträck om somrarna. Vi lagade makaroner på stormköket, täljde spjut och kastade, badade i sjön, rökte majspipa och dansade runt elden som riktiga små naturbarn. Sen måste jag ha tröttnat igen.

Man tänker sig ofta sin egen identitet som något entydigt, stabilt och koherent i ett föränderligt sammanhang. Och det är väl också det som ligger bakom den här vinjetten, sommarkatt. Själv står man stadigt i en stark ström. Någonting kommer emot en (en katt? jag vet, metaforiken blir skruvad här, men tänk ändå att en katt kommer emot dig i strömmen) och fastnar mot ens bröst. Man har en fin stund tillsammans, och sedan förlorar man katten i strömmen igen. Men tänk om man själv är den där strömmen?