Vår typ av samhälle, industrisamhället är på väg att övergå i någonting nytt, som ibland kallas kunskaps- och upplevelsesamhället.

Det brukar beskrivas som att vi nu ska uppnå ekonomisk tillväxt genom att köpa kunskap och upplevelser av varandra. Visserligen säljs det ”upplevelser” som aldrig förr, men där bakom lurar en djupare värdemässig förskjutning. Det handlar om att kunskaper och upplevelser blir centrala och får ett egenvärde. De är inte ”till för ekonomin”, och är lika värdefulla oavsett om pengar är inblandade eller inte. Ett fritt utbyte av ”upplevelser” och kunskap är det som definierar det nya samhällets ekonomi, som till stor del har fått näring av internets uppkomst och utveckling.

Internet växte fram ur ett från början militärt informationsutbyte, via ett globalt fritt utbyte mellan kunskapsinstitutioner som universitet.

Nätet växte sedan till att rymma ett fritt utbyte inom en allt större fristående krets av producenter, där gränsen mellan proffs och amatörer alltmer suddats ut.

Man spred sina personliga alster och berättelser, och forum för allt fler typer av kommunikation uppstod. Däribland skapades den elektroniska posten som också var gratis att skicka. Komplicerade och attraktiva datorprogram på alla områden togs fram via samverkan mellan entusiaster. Hela den så kallade Open Source-världen bredde snabbt ut sej.

Allt skedde utan förmedling via pengar, i stället utvecklades system och juridik för att garantera att produkter inte kommersialiserades, (GNU, Creative Commons, Copyleft med mera). Det blev också naturligt för andra offentliga institutioner än universitet, som kommuner och myndigheter, att informera om sin verksamhet via nätet, och i bästa fall också låta sej informeras av medborgarna.

Den viktigaste faktorn för att det fria utbytet slog igenom var förmodligen globaliseringen själv. Att dela med sej av sin kapacitet, sina intressen, sina åsikter eller sitt liv till hela världen har en oerhörd attraktionskraft, som sätter vinstintresset ur spel. Den inbyggda jämlikhet, som gör att alla som vill presentera något på nätet har samma skärmyta att bruka är också oemotståndlig. Min hemsida är alltid lika stor som Microsofts eller regeringens.

Den nödvändiga roll som det gamla industrisamhället spelar i sammanhanget är att tillhandahålla hårdvaran, alltså maskinerna och det materiella nätverket. För detta är vi följaktligen också beredda att betala, vilket vi gör. Betalningen sker för att få tillgång till ”det fria rummet”, där utbytet äger rum.

Efter en tid blev naturligtvis nätets attraktionskraft oemotståndlig för industrisamhällets kommersiella makthavare och småfolk. Deras möjligheter bestod i att dels starta nätbutiker, dels inrätta digitala skyltfönster för sina varor och tjänster. De som redan i industrisamhället levde på att informera inrättade mediesajter, där man sålde annonsplatser, och annonser började bli vanligare som ett sätt för hemsidestillhandahållare att dra in lite pengar – eller i vissa fall stora pengar.

Ett fåtal försöker i dag ta betalt för själva informationen, men detta är svårt att tillämpa och inte särskilt populärt. Kommersiella tillverkare av dataprogram ser sej nödgade att ge bort sina program med en månads fri provtid eller mer, för att söka matcha de fritt tillhandahållna program, som produceras i enlighet med nätets grundidé. Industrisamhällets typ av kommersialism är dömd att ha en underordnad roll på Nätet.

Detta är dock inget hinder för att göra stora pengar, via tjänster åt andra företag, utbildningar och avancerad support med mera. I början på 2008 köptes leverantören av gratisdatabasen MySql upp av företaget Sun, som bland annat gör en gratisversion av kontorssviten Office. Priset var en miljard dollar, och de bägge företagen gladde sej åt att deras produktion av gratisprogram skulle stärkas av samgåendet. Alltmedan folk fortsätter att öppna sina datorer för varandra.

Under industrisamhällets blomstringstid var det ingen som klagade på om man lånade varandra böcker eller skivor eller verktyg för den delen. När bandspelaren blev allmän egendom kunde man för första gången ha kvar något materiellt som man gav bort (ljudinspelningen). Man kunde ge bort eller låna ut musik-, tal- och ljudinspelningar på evig tid och i valfritt antal och ha dem kvar samtidigt. Detta undergrävde den industriella penningekonomins hela teoribygge, som ju bygger på fördelning av knappa resurser.

Dessutom utsuddades gränsen mellan producent och konsument, industrisamhällets viktiga åtskillnad. Folk gjorde egna inspelningar för sig själva och andra, spelade in egna urval av musik och program från radion och spelade in varandras grammofonskivor. På rullbandspelarens tid ansågs detta fortfarande inte som ett problem, men när kassettspelaren kom, gav man ut kommersiell musik på själva kassettmediet, vilket starkt underlättade delandet. Kassettspelarens huvudfunktion var att möjliggöra ett rörligt kreativt dokumenterande och skapande från gemene man.

Samtidigt tog delandet av ”proffsprodukter” fart på grund av den enkla tekniken. Då införde man en skatt på tomma kassetter, för att ge en inkomst till alla som givit ut musik på band och fått den kopierad, ett förfarande som lugnade medieindustrin den gången. Under tiden försågs kassettspelare med dubbla bandkassetter för att underlätta just kopiering, vilket illustrerar genombrottet för en något schizofren kommersiell ideologi, som växt sej starkare sedan dess. Vi producerar redskap som vi sedan motverkar eller förbjuder användandet av.

Detta har nu kulminerat med skapandet av de effektiva fildelningsprogrammen på internet, som det samtidigt blir alltmer kriminellt att använda. När det gäller att acceptera de alltmer uppenbara nackdelarna av det sena industrisamhällets utveckling, så förväntas vi anpassa oss och hålla god min. De hemlösa globala storföretagen plockar arbetskraft där de behagar för tillfället och driver en för miljön ödesdiger transporthysteri. Kulturell likriktning och andefattigdom anses vara naturlagar, följder av ”Utvecklingen” som vi förväntas acceptera stillatigande. Mängder av företag som sysslat med hantverk eller mekaniska maskiner har slagits ut.

Men att ”Utvecklingen” skulle kunna gå vidare, mot nya värderingar och nya sätt att utbyta kunskaper och information, det ska bekämpas med alla medel, får vi höra från den nu hotade medieindustrin. ”Sätt folk i fängelse som öppnar sin dator för andra att ta del av!”

Det absurda blir alltmer uppenbart – det är snart oundvikligt att vissa av de industriella/kommersiella storfräsarna får finna sig i förluster på samma sätt som vi fått finna oss i avigsidorna av deras segertåg. På samma sätt som industrisamhället slog ut skråväsenden och feodalism, kommer det äkta kunskaps- och upplevelsesamhället att onödiggöra stora delar av den senindustriella maktstrukturen. Diverse mellanhänder får kanske maka på sej. Och de nitiska politiker som söker kriminalisera framtiden torde få ge sig snart.

Alla som känner sej osäkra på det nya önskas välkomna ut i den frihet, som just nu skapas av en värld av mejlare, bloggare, berättare, fildelare, open sourceutvecklare, communityskapare och allsköns kreatörer på nätet. Kreatörerna behöver inte oroa sej, dem hör framtiden till. Vi säger bara – rör inte vårt fria globala nät, kom med i stället! Måhända finner ni där något av den frihet ni själva sökt i prylkonsumtion och arbetslivsstatus. Och nog sprider sig den nya världen så småningom utanför nätet också.

Anders Erkéus

Fotnot. Anders Erkéus är skribent och webredaktör, ansvarig för eukritik.se.